När Will, den sjunde sonen
till en sjunde son, fyller elva år får han en ring av järn av bonden i gården
bredvid. Ringen överlämnas med orden: Vandraren
är på färde. Natten blir svår och morgondagen blir bortom allt förstånd
ohygglig. Men vad betyder det? Ibland när han rör vid järnet så är det
skållhet, andra gånger kallt som is. Det verkar som att det försöker varna
honom för faror och andra gånger leder honom på rätt spår. Snart vecklas en ny
verklighet upp för Will, en klassisk kamp på gott och ont där han själv spelar
huvudrollen.
Som jag har kämpat med
den här boken, de knappa tvåhundra sidorna barnbok har fått mig nästintill
gråtfärdig vid flera tillfällen. Hur svårt kan det bli? Det är i stort sett
noll flyt i språkrytmen, jag får kriga mig igenom texten. Det är även ganska
konstig fantasy; Will svävar mest runt och bara snubblar över de sakerna han är
ålagd att hitta. Jag förväntade mig mera ett quest, ett äventyr, men icke. Det
är exakt som i den första boken Ovan hav under sten där barnen bara sprang rakt på allt viktigt av slump. Det snöar,
Will går mellan århundradena, tiden stannar, alla pratar i en evighet om vad som
kommer att hända, Will är rädd, någon
fixar skivan, Will är glad. Upprepa vid behov. Det brände till vid några få
tillfällen, jag blev faktiskt nästan rädd en eller två gånger. Cooper borde ha
utnyttjat sin talang för att måla upp skrämmande miljöer mer. Kanske blev det
bättre mot slutet, det vet jag faktiskt inte för jag slarvläste de sista sextio
sidorna i ren desperation. Bok nummer tre, Lövhäxan,
får nog vänta ett tag.
Inte konstigt att jag hade problem med den här som barn...
SvaraRaderaVerkligen inte. Försöker minnas om jag verkligen gillade det här som barn eller om jag bara v i l l e gilla det...
Radera