Kulturkollos veckoutmaning: min bästa Shakespeareupplevelse

1993 var jag arton år och min erfarenhet av Shakespeare var i stort sett lika med noll. Visst kände jag till den store författaren och jag är säker på att någon lärare vid minst något tillfälle släpade oss igenom valda stycken i skolan, men det var absolut ingenting som fastnade eller ens kändes minsta lockande att läsa på egen hand. Det var trist, helt enkelt. Högtravande och gammeldags. Men så kom Kenneth Branaghs film Much Ado About Nothing, fullproppad med den tidens absolut mest kända skådespelare såsom Denzel Washington, Emma Thompson och Keanu Reeves, och plötsligt så var Shakespeare roligt. Inte bara lite roligt, utan hysteriskt skratta-högt-roligt! Idén jag hade om att det alltid var en man som stod på en regnig slottsgård och talade med en dödskalle kunde inte vara mer fel. Shakespeare kunde vara sommaräng, glädje och kärlek. Också. Fortfarande skrattar jag högt åt den här filmen, speciellt åt underbare Michael Keaton vars karaktär tror han är så himla smart men i själva verket bara gör fel hela tiden. Nog är det väl ändå dags för att se om nu snart? Jubileum och allt.