Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år och det var både en bra och en dålig idé. Bra för att jag äntligen inte längre var beroende av de vuxna för läsningens skull och dålig för att jag då fick gå och lägga mig tidigare om kvällarna eftersom jag förstod textremsorna på de utländska tvprogrammen. Program som inte var läskiga i sin handling men hade alldeles för vuxen dialog. Jag vet att mina föräldrar läste för mig när jag var liten men jag minns ärligt talat inte så mycket av det. Kanske just för att jag började läsa själv så tidigt. Så mina starkaste minnen vad gäller högläsning kommer från skolan och speciellt då runt jul när man fick tända sitt medhavda ljus på bänken och lyssna till fröken Ulla. Av någon anledning känns det som att hon alltid läste Bröderna Lejonhjärta men så kan det självklart inte ha varit. Fast det är boken som etsat sig fast i mitt minne. Sorgen, fantasin (som jag genast visste var min kopp te), kärleken. Allt uppläst i ett klassrum med dämpat ljus och en ljuslåga framför mina ögon. Magi. Om jag skulle tacka min första lärare för en sak så skulle det vara det minnet, den känslan.
Jag har inte heller speciellt många minnen av högläsningen hemma.
SvaraRaderaJag vet ju att de läste för mig, och massor. Men jag var nog bara för liten för att skapa några bestående minnen.
RaderaDet är lite märkligt att vissa saker etsar sig fast så i minnet, hos mig är det Nils Holgersson :)
SvaraRaderaVisst är det fantastiskt vad man minns! :-) Att just EN bok sätter sig så otroligt i minnet. Då måste man ha tyckt att den var väldigt speciell.
RaderaSå fint minne! De där ljusen på bänken var fantastiskt mysiga. Jag minns Det blåser på månen som min lärare läste.
SvaraRaderaJag tror det är dags för lite mer högläsning till tända ljus i mitt liv. Så väääldigt mysigt!
SvaraRaderaDet var och är verkligen något med högläsning till tända ljus! Mysigt är bara förnamnet. Man kanske ska införa det igen, som sagt. Kanske en ny helg-morgon-ritual?
Radera