The Big Bang Theory - en hyllning och en oro

Det sägs att The Big Bang Theory (TBBT) är världens populäraste sitcom just nu och det har jag väldigt lätt att förstå. För det finns så många anledningar att älska TBBT, serien har en underbar nördighet som presenteras med en enkelhet och komplexitet. Det finns ett öga för detaljer, se exempelvis på kläderna: i hur många andra serier har karaktärerna återkommande samma kläder på sig? Till och med den modemedvetna Penny ses flera gånger i sina plagg och tvättstugan är inte en helt ovanlig scen. Jag gillar även hur de bor i lägenheter med trovärdiga storlekar möblerade med saker från IKEA. Men mest älskar jag TBBT för att det är den enda serien där nästan alla karaktärerna har mer eller mindre Asperger. Nördarna är i förkrossande majoritet och den normativa* Penny får vara den udda. TBBT är som att komma hem, jag kan ha det på i bakgrunden hemma medan jag pysslar med annat. Jag behöver inte se varje sekund utan kan vara fullkomligt nöjd med att de bara "finns" i mitt vardagsrum. De är vänner jag kan välja när de ska finnas där hos mig. 

 Men. För det finns numera ett ganska stort "men". Jag gillade serien mer i början när det bara var killarna, deras sociala problem, och Penny. Nu har det tyvärr börjat bli lite som mot slutet av Vänner när alla tydligen var tvungna att gifta sig och yngla av sig (utom Joey som fick en spinoff). Visserligen älskar jag Amy och Bernadette som även de tillåts vara nördiga fast på helt olika sätt men kan ändå längta tillbaka till "den gamla goda tiden". En serie som inte utvecklas dör sakta men säkert så jag förstår varför det sker men önskar ändå att de kunde fokusera på annat än enbart kärleken. Varför måste de kufiska aspergarna rättas in i ledet och bli mindre knasiga? Visst får de ha kärleksaffärer, gärna långa sådana också, men vadan detta tvång med att para ihop alla? Till och med Sheldon har tvingats bli någons pojkvän! Jag jublar alltid högst när han framhärdar och är "sheldonsk" ända ut i fingerspetsarna, när han tvingar omgivningen att göra som han vill. En verklig Sheldon i min närhet skulle förmodligen reta skiten ur mig och en riktig vänskap skulle med största sannolikhet inte vara möjlig men som fiktiv kamrat så är han en perfekt och grovt överdriven version av mig. Jag älskar Sheldon Cooper. Varför i hela friden måste även han in i ett konventionellt parförhållande? Jag vill se fler situationer baserade på karaktärernas förmåga att vara udda i en värld av icke-udda, inte att de sakta men säkert passas in i normalitet. Jag vill ha mer serietidningsbutik, Comic Con, samlarobjekt och Lego. Nu känns det som att nördigheten tunnas ut, för varje avsnitt så brer de ut en allt mindre klick på en större yta. Snart är det som serien grundades på enbart rekvisita i bakgrunden. 

Brukar du se på TBBT? Hur känner du inför hur serien utvecklas, håller du med mig eller är jag bara hopplöst motvalls nu igen?

*Normativ = någon som inte finns på autismspektrumskalan.