Oh Doctor, My Doctor!

Jag har hållit mig från Doktorns värld ett tag nu. Med flit. Jag har saknat det så innerligt, längtat mig blå (pun intended) efter världen som alltid ger tröst, som alltid får mig att skratta högt. Samt gråta. Men jag måste behandla den här världen, den här fantasin, med en försiktighet för den är så stark. Jag skulle kunna försvinna i den. Jag har försvunnit i den. Hur länge sparade jag det sista avsnittet av säsong 7, ett år? Men i söndags beställde jag säsong 8 och såg äntligen det sista avsnittet som jag hållit på under så lång tid. Mina förhoppningar på Peter Capaldi som The Doctor är så skyhöga att jag knappt vågar lufta dem här. Jag hoppas och tror att han kommer väcka mina känslor på samma sätt som David Tennant gjorde. Matt Smith hade inte det mörker som krävdes, även om jag kom att älska honom ändå. Men han var ett mellanspel. Om någon dag eller två anländer säsong 8.

Nidstången, av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bröderna Alrik och Viggo bor hos en fosterfamilj i Mariefred då deras mamma är alkoholiserad och inte kan ta hand om dem. Extraföräldrarna Laylah och Anders är toppen men killarna kan ändå inte låta bli att tvivla på att allt ska bli bra. I skolan finns ett killgäng som gärna bråkar och som om det inte vore nog med det så har konstiga saker börjat hända i den lilla staden. Onda krafter har vaknat och försöker ta över det hemliga, magiska biblioteket som vaktas av Estrid och Magnar. Det verkar som om Alrik och Viggo är väntade och utvalda att hjälpa till i försvaret av biblioteket men hur ska två pojkar kunna slåss mot mörkrets makter?

Det här var helt fantastiskt bra! Jag hade inga förväntningar på att bli skrämd på riktigt men det hände lite otippat i den här boken för barn. Pojkarna Alrik och Viggo är fint beskrivna och speciellt gillar jag det där rastlösa som finns i barn, hur allt måste ske nu eller inte alls. Men även det där när somligt bara händer, utan att man riktigt vet hur det gick till. Som när saker som inte tillhör dig plötsligt kan hamna i din ficka. Sidorna med illustrationer är mörka och underbara, jag gillar verkligen uppdelningen mellan text och bild. Kanske är det aningens för läskigt för de yngsta i målgruppen (9 - 12 år) eller så är det bara jag som blivit vuxen och mesig. Helt lysande är det helt klart.

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.

Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.

Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

Battlestar Galactica

Det går lite upp och ner med läsningen just nu men mest ner om jag ska vara ärlig, även om jag läser både Boktjuven av Markus Zusack samt Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Mycket beror förmodligen på att Netflix har kommit in i mitt liv. Min stora kärlek vad gäller serier just nu är Battlestar Gallactica som jag fullkomligen slukar. Är i mitten av den sista (och fjärde) säsongen och både vill komma till ett snabbt avslut samtidigt som jag aldrig vill att det ska vara över. Vilka karaktärer! Vilka underbara intriger och moraliska dilemman, för precis när man tror att man listat ut något så blir man överraskad. Det är en hittepåvärld som jag inte riktigt vill lämna, som jag drömmer om på nätterna. Är fortfarande lite förundrad över hur en låtsasframtid ibland kan kännas mer verklig än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem och vad man tror att man är och vem man egentligen är. Vad som händer med människor när de får veta att de själva eller någon nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Det handlar om vad som händer när man förlorar sina nära och sina drömmar. Hur går man vidare?

Lilla Berlin, av Ellen Ekman

Första gången jag sprang på serien Lilla Berlin var i Lina Neidestams Zelda-album förra året. Det köptes för att vara resesällskap på en lång tågtur ner till Simrishamn men jag hade läst alltihopa innan ens pendeltågsresan hem till förorten var över. Det initiala stånkandet över att en serie jag aldrig hört talas om tidigare tog upp plats där det kunde finnas Zelda tog slut väldigt snabbt. Lilla Berlin fick mig att skratta högt! Att den nu har fått sitt första album är fantastiskt. Boken är fylld av vardagsberättelser, ögonblicksbilder om en generation besatt av yta. Vi får lära oss hur man tar sig förbi säljare på stan, varför man inte vill sitta bredvid taxichauffören när man ska in till krogen med sina kompisar, vad tjejer egentligen gör på toaletten och mycket, mycket annat. Det är karaktärer ritade med så mycket kärlek att man inte kan bli annat än väldigt lycklig. Jag hoppas och tror att Ellen Ekman kommer få släppa många fler album.

Serier till mamma

Efter en sockerstinn söndagsfika bad mamma om tv-serier att låna och då hon gillar Game of Thrones så tänkte jag att varför inte försöka med allt det andra jag älskar? Så nu skickade jag hem  henne med Firefly, Doctor Who och Torchwood. Ska bli mycket intressant att se vad hon gillar mest, om något av det. Och om hon faller för Captain Tightpants, Captain Jack eller Doktorn. 

Mer Mumin

Eftersom allt jag gör just nu är att jobba, hjälpa mamma och däremellan försöker sova lite när jag kan så blir det inte mycket läst. Jag somnar faktiskt redan efter några rader när jag försöker. Men jag fick med mig ännu en muminbok hem igår, en seriebok från 1958. Helt fantastiskt fin! Så i brist på riktiga inlägg: bilder.

The Big Bang Theory - en hyllning och en oro

Det sägs att The Big Bang Theory (TBBT) är världens populäraste sitcom just nu och det har jag väldigt lätt att förstå. För det finns så många anledningar att älska TBBT, serien har en underbar nördighet som presenteras med en enkelhet och komplexitet. Det finns ett öga för detaljer, se exempelvis på kläderna: i hur många andra serier har karaktärerna återkommande samma kläder på sig? Till och med den modemedvetna Penny ses flera gånger i sina plagg och tvättstugan är inte en helt ovanlig scen. Jag gillar även hur de bor i lägenheter med trovärdiga storlekar möblerade med saker från IKEA. Men mest älskar jag TBBT för att det är den enda serien där nästan alla karaktärerna har mer eller mindre Asperger. Nördarna är i förkrossande majoritet och den normativa* Penny får vara den udda. TBBT är som att komma hem, jag kan ha det på i bakgrunden hemma medan jag pysslar med annat. Jag behöver inte se varje sekund utan kan vara fullkomligt nöjd med att de bara "finns" i mitt vardagsrum. De är vänner jag kan välja när de ska finnas där hos mig. 

 Men. För det finns numera ett ganska stort "men". Jag gillade serien mer i början när det bara var killarna, deras sociala problem, och Penny. Nu har det tyvärr börjat bli lite som mot slutet av Vänner när alla tydligen var tvungna att gifta sig och yngla av sig (utom Joey som fick en spinoff). Visserligen älskar jag Amy och Bernadette som även de tillåts vara nördiga fast på helt olika sätt men kan ändå längta tillbaka till "den gamla goda tiden". En serie som inte utvecklas dör sakta men säkert så jag förstår varför det sker men önskar ändå att de kunde fokusera på annat än enbart kärleken. Varför måste de kufiska aspergarna rättas in i ledet och bli mindre knasiga? Visst får de ha kärleksaffärer, gärna långa sådana också, men vadan detta tvång med att para ihop alla? Till och med Sheldon har tvingats bli någons pojkvän! Jag jublar alltid högst när han framhärdar och är "sheldonsk" ända ut i fingerspetsarna, när han tvingar omgivningen att göra som han vill. En verklig Sheldon i min närhet skulle förmodligen reta skiten ur mig och en riktig vänskap skulle med största sannolikhet inte vara möjlig men som fiktiv kamrat så är han en perfekt och grovt överdriven version av mig. Jag älskar Sheldon Cooper. Varför i hela friden måste även han in i ett konventionellt parförhållande? Jag vill se fler situationer baserade på karaktärernas förmåga att vara udda i en värld av icke-udda, inte att de sakta men säkert passas in i normalitet. Jag vill ha mer serietidningsbutik, Comic Con, samlarobjekt och Lego. Nu känns det som att nördigheten tunnas ut, för varje avsnitt så brer de ut en allt mindre klick på en större yta. Snart är det som serien grundades på enbart rekvisita i bakgrunden. 

Brukar du se på TBBT? Hur känner du inför hur serien utvecklas, håller du med mig eller är jag bara hopplöst motvalls nu igen?

*Normativ = någon som inte finns på autismspektrumskalan. 

Aurore, av Enrique Fernández

Efter att ha rört en bäck som blivit gyllene har Aurores väsen fastnat inklämt mellan två världar och hon kommer inte därifrån förrän hon skapat en sång. Inte vilken sång som helst utan en som uttrycker allt som är värt att minnas och som ska få varje person som hör den att känna sig stolt över att tillhöra sin art. Tillsammans med vargen (?) Vokko ger hon sig ut på en resa i ett magiskt landskap där hon får lära sig om sig själv, sina känslor och varifrån hon kommit.

Jag fullkomligt ääälskade Fernández tidigare album Den glädjelösa ön som helt och hållet förtrollade mig så jag måste erkänna att mina förväntningar på Aurore var skyhöga. Det här albumet är inte lika skinande perfekt ritat men bilderna är fortfarande fantasifulla, vackra och inspirerande. Jag stör mig lite på att den rödhåriga Aurore nästan inte alls liknar resten av sin familj eller stam och att hon är ganska annorlunda ritad. Det tog mig i princip hela historien att förstå att de där röda bollarna som hänger i blåvita "snören" måste vara hennes hår... Men i slutändan så älskade jag den här lilla tjejen nästan lika mycket som jag älskade Eli och då speciellt när hon får sina utbrott och blir provocerad av Vokko. Aurore är inte någon berättelse med en början, en mitt och ett avslut utan snarare något flytande. Jag behövde två läsningar och en massa bläddrande innan jag kaptitulerade och riktigt lika bra som Den glädjelösa ön tycker jag inte att det är, men därmed inte sagt att det är det minsta dåligt.

The Walking Dead

Viss spoilervarning om du inte sett slutet på säsong 2.

Någon mer än jag som fortfarande tittar på tv-serien The Walking Dead? Har lånat nedanstående bild från Set Phasers to LOL och kan inte annat än instämma till fullo. Säsong 3 är än så länge ganska trist utan min favorit Shane och varför, VARFÖR, kan ingen hålla ordning på snorungen Carl!? Det är nästan alltid han som är ansvarig för den där lilla gröna remsan i diagrammet här nedan.



Doctor Who-kväll på SF-bokhandeln

Det var ren flax att jag tog mig ända in till stan på min lediga dag idag men när jag väl gjorde det så var jag tvungen att kika in på min favoritbokhandel. Kom ut med "fel" seriealbum men viktigast av allt: de ska ha Doctor Who-kväll i morgon!! Vet ännu inte om jag hinner med det men åh så roligt det låter. Se HÄR för mer information.

Albumet jag köpte var Aurore av Enrique Fernández, ni vet han som ritade Den glädjelösa ön.

Två kortrecensioner av serier - Mats kamp & Svalornas lek

Jag har inte läst föregångaren Hey Princess (den fanns tyvärr inte på mitt bibliotek nu när var där senast) så jag gick rakt på Mats kamp som handlar om Mats och Victorias liv när de blir gravida och hur verkligheten ser ut efter att dottern Ellen fötts. Det handlar även om att möta förväntningarna på sin arbetsplats, bostadssituationen i Stockholm och föräldrakooperativ på Söder. Och ja, det berör. Men oftast inte i de stora händelserna som jag förväntade mig, som i födelse och död, utan de stunderna kommer där jag inte trodde att de fanns. Jag har svårt att förstå mina egna reaktioner och kanske var jag något "felinställd" när jag började läsa? Sen har jag väldigt svårt för stilen, sättet det är ritat, det ger mig ångest på samma sätt som barnprogram från sjuttiotalet gör. Så: tillfällig förströelse men inget som kommer följa med mig under någon längre period.

Svalornas lek av utspelar sig under en natt i krigets Beirut 1984. Flickan Zeina och hennes bror gömmer sig i husets enda säkra rum, deras hall, tillsammans med grannar i väntan på att mamma och pappa ska komma tillbaka från mormor där de fastnade när bomberna började falla. I bakgrunden finns hela tiden farfars bonad som visar Moses och hebréernas flykt från Egypten. Allteftersom striderna blir värre får vi lära känna husets innevånare och hur det onormala blir till vardag mitt under brinnande krig. För att uthärda berättar de historier för varandra.

Det här är en helt fantastisk bok! Alla är så fint ritade och kommer verkligen till liv framför ens ögon, saker och händelser understryks av stora fält av svart eller vitt. Man får veta hur man lyckas fira bröllop trots att gästerna måste springa mellan kyrkan och mottagningen för att undvika krypskyttar samt vilken generös gåva sköljd sallad innebär i vattenbristens land. Det är otroligt att få lära känna alla människorna som kurar intill husets bärande vägg i väntan på eldupphör.

Hetero i Hägersten, av Sofia Olsson

Jag fortsätter med mina sommarserier. Åkte till biblioteket i måndags och bunkrade upp allt jag ville läsa istället för att köpa ett eller ett par album. Gud ske pris för låneböcker!

Jag älskar sättet allt är ritat på i den här boken, människorna är ganska "enkelt" streckade men alla förändringar i humör eller känsla kommer lätt fram med små medel. Det är riktigt snyggt. Till skillnad från mangan i tisdags så behövs här inte stjärnögon eller svettpärlor som rinner nedför personens ansikte för att vi ska förstå att de är hänförda eller nervösa. Det görs så mycket subtilare och bättre än så. Manga är mer koder, här får man känslorna som de faktiskt ser ut.

I Hetero i Hägersten ritas saker som de är utan att försköna. Det innebär  morgontrötta kroppar, skrynliga ansikten samt tuttar och snoppar utan sexuell laddning. Man behöver aldrig värja sig från det här paret, åtminstone jag kände mig hemma på en gång. Och då var det länge sedan jag levde tillsammans med någon. Så: roligt, igenkännande, hjälplöst, vemodigt och helt, helt underbart.



Oblivion High, av Johanna Koljonen, Nina von Rüdiger

Bokbeskrivning från SF-bokhandeln:

Under första dagen på högstadiet råkar vännerna Nin och Soon Mi se en naken ung man sitta vid vattenbrynet. Mannen försvinner spårlöst, men dyker upp igen som klassens nye japanske utbytesstudent Nix. Det tar inte lång tid för tjejerna att inse att den mystiske nykomlingen i själva verket är sagornas Näcken.
Frågan är om den odödlige men malplacerade Näcken kommer att klara av högstadielivet? Och kommer hans vänskap att ge dem en fribiljett till skolans häftiga elit eller gör det istället att han också blir en av "töntarna"?
Oblivion High är en högoktanig äventyrssåpopera i mangaformat med övernaturliga inslag, förlagd till den gråa svenska förortsvardagen i Upplands Väsby.

Jag förstod ganska snart att jag är usel på att läsa Manga och det tog mig nästan halva boken (som är på 206 sidor) innan jag på riktigt började förstå och tycka om historien. Till en början var allt nästan enbart förvirrande. I stort sett alla ser likadana ut och jag blandar ihop dem hela tiden, om det inte vore för persongalleriet i början av boken så skulle jag ha varit helt bortttappad. Sen har vi de sidor där nästan all handling speglas i karaktärernas ansikten och då får jag kämpa för att hänga med, dålig som jag är på att tolka ansiktsuttryck (och speciellt ritade sådana). Men precis när jag var på gränsen att ge upp så vände allt. Kom på mig själv med att omväxlande sitta och fnissa och bli upprörd på pendeltåget och plötsligt så var jag fast. Det var som att jag behövde den där uppförsbacken, behövde kämpa lite extra för att få belöningen. Nu ser jag fram emot del två i den här serien!

Bild lånad från Oblivion High-bloggen.

Fortsätter på seriespåret och öppnar nu Hetero i Hägersten av Sofia Olsson. Har insett att det är precis lagom läsning så här i värmen.

Zombiehäst

Spoilervarning för teveserien Game of Thrones, säsong 2.

Jisses amalia, såg ni närbilden av zombiehästen i sista avsnittet av Game of Thrones!? Snyggt, läskigt och helt, helt.. underbart. Hela armén av White Walkers var fantastisk och där beställde jag den tredje boken i serien från Adlibris. Detta trots mina tidigare velanden angående om jag skulle läsa vidare eller inte.

– He’s not my boyfriend, Mickey! He’s better than that, he is much more important. *

Som vanligt: spoilervarning!

Doctor Who, säsong 1 - 2005.

Vi börjar med The Doctor's Theme. Bara för att den är så vacker.

Först några tankar i punktform.

• Vet att Bille Piper som Rose blir smalare senare men här i säsong ett så är hon normalviktig och jag kan inte nog betona hur mycket det uppskattas. (Nej, hon är inte farligt smal senare heller, men här ser hon mer ut som de flesta tjejer jag känner.)
• När Christopher Eccleston ler så känns det ända ner i tårna och jag är fortfarande lite sur över att han inte fick/ville (vet inte orsaken här) åtminstone en till säsong, hade gärna sett honom utveckla sin rolltolkning.

• Det är roligt när två av skådespelarna från Torchwood dyker upp i avsnitt tre och fyra och än bättre blir det när Captain Jack Harkness sluter upp i slutet av säsongen och lyser upp de sista fem avsnitten genom att flirta med eller skjuta på allt som rör sig.
• Det första avsnittet handlar om plast med medvetande vilket är ganska passande då seriens specialeffekter i ärlighetens namn är just plastiga. Men det spelar inte så stor roll då Doctor Who handlar om tro och om att ha hjärta.

Det är först nu när jag ser om säsong ett som jag ser hur mycket mer dyster serien har blivit på sistone, mer invecklad och det finns en känsla av mörker som inte fanns där i början även om det ofta var allvarligt, våldsamt och dödligt redan då. Jag gillar budskapet: motståndet till våld och vapen, tron på att konflikter kan och bör lösas med ord och inte nävarna. Att mod inte är förbehållet de stora, starka och vackra. Allt handlar om attityd, om att vara öppen och våga. Men inte ens doktorn är fullkomlig, han tvekar, gör misstag och framförallt – älskar. Det är dock intressant vad man anser vara barntillåtet. Doctor Who visar inget snuskigt, sex omnämns som ”att dansa”, och huvudpersonerna gör inget grövre än kyska pussar och att hålla handen. Men folk dör som flugor i många avsnitt, visserligen till synes oblodiga dödsfall som oftast sker utanför själva bilden men man vet om att det sker. Jag menar inte att det ska finnas grova sexscener i program tillåtna för unga men det är ändå något underligt med denna moralpanik över allt som handlar om nakna människor när lidande och död är okej.

Jag fullkomligt älskar Rose och hennes familj. Mamman Jackie är härligt irriterande och pojkvännen Mickey är otroligt söt, det tar lite tid men den sistnämnda växer från ganska mesig till fantastisk under de kommande säsongerna. Men här i säsong ett är han fortfarande den snälla killen som väntar på Rose och jag tror att jag gillar honom så mycket just för att jag anar att jag skulle vara precis som han är. För trots att jag kan drömma om att vara den som släpper allt för att ta doktorns hand och resa till främmande världar så vet jag att jag med största sannolikhet skulle vara den som nervöst väntar hemma. Jag skulle vara Mickey.

*Avsnitt 4 Aliens of London.

Doctor Who-sommaren börjar NU!

Nu har min nya Sonic Screwdriver äntligen kommit så härmed förklarar jag Doctor Who-sommaren 2012 som startad! Ikväll börjar jag med "Säsong 1", som egentligen enbart är första nya säsongen, med underbare Christopher Eccleston som The Doctor. Och så Rose...åh vad jag har saknat Rose. Det ska bli fantastiskt att se om allt, underbart att tiden äntligen är inne. Medan jag preppar dvd-spelaren, kokar te och hämtar chokladen ur skafferiet så kan du läsa de två artiklar om fandom och specifikt Doctor Who-fandom som DN passande nog publicerade  idag. Du hittar dem här och här!

Scchhhh... Jag är egentligen inte här

...jag håller på att vila upp läsnerven med teveserier, havrebollar och te. Samt lite tvättstuga. Men jag köpte Lina Neidestams Zelda, Kampen fortsätter på vägen hem igår. Prisa Gud för Pocketshop när man behöver lite tröstshopping i väntan på pendeln! Fullkomligt älskar den här truliga och motsägelsefulla feministen, skrattade mycket och högt på tåget. Har visserligen läst det mesta förut i serietidningen Nemi men det är trevligt att ha det samlat i albumform.

Åh, Tyrion

Jag har saknat dig så. Jag har saknat er alla!

Namnsdagsflickan, av Kristoffer Leandoer & Åsa Ekström

I ena rummet satt Kim och jag och bråkade sönder Berghendia. I andra satt mamma och pappa och bråkade sönder vår familj. Sen flyttade pappa. Sen slutade Kim ringa på. Och en dag var det alldeles tyst hemma hos oss.

Kim och Robin har tillsammans med Kims lillasyster Namnsdagsflickan byggt upp en fantasivärld i form av teckningar, berättelser och modeller. Världen de skapat har de döpt till Berghendia. Men så blir Kim och Robin osams och allt läggs i kartonger på vinden, till Namnsdagsflickans stora sorg. När historien börjar har hon legat i oförklarlig koma i en vecka och nu är det upp till Kim och Robin att lösa mysteriet och kan det ha något att göra med den fantasivärld de kämpat så hårt med att lämna bakom sig?

Boken växlar mellan tre berättarstilar. Först den om Kim, Robin och Namnsdagsflickan som är en slags blandning mellan text och bilder (se foto nedan). Och så har vi historien om Leana i Berghendia som enbart består av text. Slutligen så dyker Kims serier om superhjälten Kassandra Karat upp här och där i boken. Det är en väldigt söt men samtidigt angelägen bok, den för bland annat en intressant diskussion om kreativitet. Jag älskar de olika typerna av berättande, har inga som helst problem att följa med när det växlar. Intressant är även greppet med att inte berätta vilket/vilka kön Robin och Kim har, de är båda androgynt ritade medan Namnsdagsflickan är väldigt flickig med långt hår och mangastora ögon. Till en början kom jag på mig själv med att ständigt leta efter ledtrådar till om de är ”hon” eller ”han” men ganska snart släppte jag allt sådant. Det blev ärligt talat enbart befriande.

Möjligen kommer historien om Leana i Berghendia lite i skymundan, jag hade väldigt gärna läst mer om henne och det skulle lätt kunna bli en egen bok. Men annars har jag få negativa synpunkter. Det är fint och lagom läskigt för målgruppen, jag ramlade igenom de hundrasjuttiofem sidorna på nolltid och längtade genast efter mer.