Jag fortsätter med mina sommarserier. Åkte till biblioteket i måndags och bunkrade upp allt jag ville läsa istället för att köpa ett eller ett par album. Gud ske pris för låneböcker!
Jag älskar sättet allt är ritat på i den här boken, människorna är ganska "enkelt" streckade men alla förändringar i humör eller känsla kommer lätt fram med små medel. Det är riktigt snyggt. Till skillnad från mangan i tisdags så behövs här inte stjärnögon eller svettpärlor som rinner nedför personens ansikte för att vi ska förstå att de är hänförda eller nervösa. Det görs så mycket subtilare och bättre än så. Manga är mer koder, här får man känslorna som de faktiskt ser ut.
I Hetero i Hägersten ritas saker som de är utan att försköna. Det innebär morgontrötta kroppar, skrynliga ansikten samt tuttar och snoppar utan sexuell laddning. Man behöver aldrig värja sig från det här paret, åtminstone jag kände mig hemma på en gång. Och då var det länge sedan jag levde tillsammans med någon. Så: roligt, igenkännande, hjälplöst, vemodigt och helt, helt underbart.
Är lite nyfiken på den faktiskt.
SvaraRaderaVar nyfiken på den länge men visste inte om jag ville köpa albumet. Nu i efterhand så skulle jag verkligen ha kunnat göra det, men, men.
RaderaDu, den här älskade jag! Visst, jag är inte ens där än, men ÄNDÅ tycker jag att jag känner igen mig! (; Jag gillar teckningssättet som känns levande och inte helt perfekt, men ändå genomtänkt!
SvaraRaderaVisst var den bra! Har hört/läst många som sagt att de känner igen sig, trots att deras livssituation inte är i närheten av samboskap, men det finns något här som de flesta kan uppskatta. Det skulle kunna gälla vilket förhållande som helst: syskon, vänskap, barn/förälder.
Radera