Jag kan leva på nudlar och strunta i att uppdatera garderoben - bara jag får köpa nya böcker. Personer i min närhet har ifrågasatt om jag verkligen hinner läsa alla och delvis måste jag ge dessa glädjedödare rätt... Men bara delvis.

onsdag 15 augusti 2012

Torkar aldrig tårar utan handskar - Kärleken, av Jonas Gardell

Jag har gått runt och tänkt på den här boken sedan jag avslutade den för två veckor sedan, har läst om vissa delar och tidvis låtit den vila på nattduksbordet. Förstår inte hur jag ska kunna skriva en sammanhängande recension om något så rasande argt och kärleksfullt, för jag har bara känslor angående Kärleken, inga rationella tankar. Men jag gör väl ett försök.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken handlar om när HIV kom till Sverige i början av åttiotalet och speciellt handlar det om två unga killar. Rasmus växer upp i den värmländska byn Koppom där han alltid är utanför trots föräldrarnas kärlek och omsorg, och så fort han tagit examen så flyttar han till moster i Stockholm. Nitton år gammal börjar han utforska den lilla storstadens tillhåll för homosexuella. På en julfest träffar han Benjamin som är ett Jehovas vittne. Benjamin har länge försökt dölja och förneka det han innerst inne alltid vetat om men när han möter Rasmus så går det inte längre. Samtidigt sprider sig smygande symptom bland Rasmus och Benjamins vänner, de känner sig krassliga, har svårt att äta på grund av sår i munnen. Ingen förstår allvaret eller kopplar ihop det med de rapporter som kommit från exempelvis USA där folk dött av en ny ”bögpest”.

Vissa saker bränner sig fast extra hårt, som meningen ”Vi minns dig som du var”, som ofta stod i dödsannonserna. Alltså när du var barn, bodde hemma och inte var bög. Vi bortser från allt det som du valde själv för ditt liv när du blev gammal nog. Vi väljer att se det jaget som inte hade något val.

Gardell har en otrolig förmåga att väva in upprepningar i texten, små ord och meningar som dyker upp här och där och liksom vaggar in en i en falsk säkerhet. Man tror att man vet vad som ska komma men på det tredje varvet så har orden plötsligt bytt betydelse och man får dem i ansiktet likt en örfil. Det är en teknik jag känner igen från hans tidigare böcker men jag blir lika andlös varje gång, det är vackert och skoningslöst. Rått. Det här är tveklöst det bästa Jonas Gardell har skrivit. Alla nerverna ligger och darrar ovanpå boksidorna och hur han har fått ur sig det här utan att bli galen av ilska och sorg vet jag inte. Men samtidigt är det så där fint att man inte vet om man ska skratta eller gråta, ibland gjorde jag både och, samtidigt.

6 kommentarer:

  1. Jag läste ut den nyligen och oj vad bra den var! Jag är helt tagen av framförallt språket som var underbart!

    Förstår känslan av att inte kunna beskriva boken, för här far också tankarna hit och dit i en enda röra. Men jag ska försöka ta mig samman och skriva en recension snart.

    Förmodligen Gardells bästa hittills!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den var helt fantastisk! Språkligt, berättelsen, ja allt. Ser fram emot din recension. :-)

      Absolut den bästa hittills och det bådar gott för de två kommande (redan färdigskrivna) delarna i trilogin!

      Radera
    2. Ja verkligen, hur ska man kunna vänta på dem? Känns enormt länge tills våren då nästa bok släpps!

      Radera
    3. Och så börjar ännu en evighetslång väntan på nästa Gardell-bok...

      Radera
    4. Men det är i alla fall en mysig väntan, en väntan på något som med största säkerhet kommer att vara väldigt, väldigt bra! :)

      Radera