Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.
Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.
Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.
Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!
Kvinnor och äppelträdLivets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor
Just det här med hur arbetsklassen trycker ner sig själva tänkte jag också på, det är ständigt återkommande i alla de böcker av Moa Martinson som jag läste. Det fick mig att känna ännu mer hopplöshet över situationen. Usch, fattigdom är hemskt!
SvaraRaderaI och försej finns det ju en mening med berättarperspektivet men jag tyckte mest att det blev en för stor skarv till de andra böckerna. Men jag tyckte inte alls illa om Kungens rosor, det jag störde mig över var främst att den fick avsluta serien. Det blev lite för abrupt för mig.
Men jag måste verkligen säga att det har varit spännande att läsa Moa Martinson och jag kommer nog leta upp resterande böcker någongång :)
Hopplöst är verkligen ordet. Det arbetas, kämpas och slits så otroligt och ändå kommer de ingenstans. Det tas även upp i Kristian Lundbergs bok som jag läser just nu, det där att dagavlönade bara sätter sig djupare i skuld och då är det hundra år mellan de berättelserna!
RaderaJo det blev en ganska stor skarv mellan bok två och tre. Jag frågar mig faktiskt vad som fick henne att ändra berättarperspektivet och undrar om det står något om det i Ebba Witt Brattströms bok om Moa Martinsons verk (som faktiskt står hemma i bokhyllan).
Det här har varit buskul! Tack för lässällskapet. :-)