Kulturkollos veckoutmaning: En rymdutmaning

Battlestar Galactica är den fulaste, skitigaste och sorgligaste serien som någonsin utspelat sig i rymden. Redan i första avsnittet dör merparten av mänskligheten som finns utspridda på tolv planeter i en välkoordinerad kärnvapenattack. Av femton miljarder människor finns snart enbart femtiotusen kvar på olika rymdskepp eller på otillgängliga platser på planeterna. Men vilka är det som har attackerat? Jo, det är de cyloner (robotar) som människorna själva skapade för över fyrtio år sedan och som blivit så avancerade att de inte längre går att skilja från riktiga människor. Cylonerna finns även infiltrerade bland de överlevande på de olika skeppen.

Det skepp som handlingen cirkulerar kring är det pensionsfärdiga stridsskeppet Galactica som istället för att skrotas får utkämpa sin största strid dittills. Kommendörkapten William Adama får leda den slitna flottan i kriget mot cylonerna. Till sin hjälp har han tidigare utbildningsminister Laura Roslin som hastigt blivit insvuren som president då alla andra i regeringen dött i attackerna. Samt givetvis en mängd andra anställda på de olika rymdskeppen plus civila som av en slump blivit räddade.

Den här serien är långt ifrån felfri. Det är alltifrån glapp i den berättade historien till inte så snygga effekter och slutligen brister i feminism. Men jag kan inte låta bli att älska förbehållningslöst. Det är en fantastisk hittepåvärld, en låtsasframtid som ibland har känts mer verkligen än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem man tror att man är och vem man egentligen är. Vad händer med människor när de får veta att de själva eller någon annan nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Vad händer när man förlorar sina nära och sina drömmar, hur går man vidare? Samt kanske framför allt: hur överlever man som en biologisk varelse i den sterila rymden?