torsdag 8 mars 2012

Envishet, råstyrka och kärlek

Det börjar bli vår därute. Utanför bokpärmarna, soffhörnet och tekoppen skapas en helt ny värld som ändå är exakt densamma. Jag är inte så mycket för höstdepressioner för jag älskar när det blir mörkare och jag får kura in mig. Däremot för det allt starkare vårljuset med sig en melankoli som jag varje år glömmer bort varifrån den kommer. Morfar hade en benägenhet för vårdepp, så kanske ligger det i släkten. Men mest är det nog för att alla de familjemedlemmar vi förlorat de senaste åren har gått bort på våren. Under några månader kommer tre jobbiga datum upp i kalendern: pappa, morfar och slutligen mormor. Och innan dess ska jag fylla år och bli ett helt år äldre. (Oh, the horror!) Så i melankolins tecken och i Kvinnodagens namn publicerar jag ett inlägg om den starkaste kvinna jag vet, nämligen min mormor. Helt utan koppling till läsning eller böcker, men så kan det bli ibland.

Min mormor var ung när hon lämnade sin familj och flyttade från Boden till Stockholm för att gifta sig. Hon födde fem barn och begravde två. Hon förlorade synen i vuxen ålder men uppfostrade fyra döttrar, arbetade samt höll ihop ett hem och ett landställe trots sitt handikapp. Senare förlorade hon även ett bröst till cancern. Sjuttiotalet förde med sig en ny slags operation som tillsammans med glasögon tjocka som flaskbottnar gav henne ledsyn åter men när jag, två år gammal, grät och skrek att hon inte var min mormor så tog hon tillfälligt av sig glasögonen igen. Mormor var den som inte var rädd för de döda, varken kropparna eller deras andar. Det var mormor jag rymde till i panik när skolan försökte ge mig en stelkrampsspruta i fjärde klass. Mormor som varje måndag i många års tid lagade plättar till mig som jag åt efter tvärflöjtslektionen. Mormor som väntade på mig i vardagsrumsfönstret varje gång jag skulle komma dit. Nu bor jag i huset bredvid det som var mormor och morfars och fortfarande ser jag ner i ”deras” kök varje kväll. Att det bor en annan familj där nu känns som en stöld. Varje gång jag passerar utanför så lurar jag mig själv i en hundradels sekund att hon ska stå där i fönstret och titta efter mig. I en hundradels sekund så tror jag att hon faktiskt gör det.

 
Min mormor var den vackraste kvinna jag någonsin sett, hennes bröllopsbild är en dröm. Och lika vacker var hon femtio år senare, om inte vackrare. Det fanns ett glitter i hennes ögon som enbart morfinet under det sista året kunde dämpa. (På den här bilen är hon ganska nära min nuvarande ålder.) 

Min mormor var innebörden av julen och anledningen till att jag helst inte firar numera, hon saknas mig helt enkelt för mycket. Hon stod i köket i flera veckor innan den tjugofjärde och var väldigt noga med att alla skulle få just sina matfavoriter. Julafton var barnens dag, osvikligt. Hon fick allt att cirkulera kring oss barnbarn och om någon av de vuxna blev överförfriskad så sade hon ifrån på skarpen. För så betedde man sig inte. Och ingen, ingen, sade emot henne när hon var på det humöret. Mormors ord var lag, de tuffaste gubbarna darrade inför hennes vrede. Den där sista julen hade hon permission från sjukhuset och låg på dubbelsängen i sovrummet när vi andra stökade runt och försökte fixa allt på hennes sätt. Vid ett tillfälle gick jag in och frågade var hon förvarade köttbullskarotten och hon bad mig titta i det högra köksskåpet. När jag tillbaka i köket öppnade vad jag trodde var det högra köksskåpet så skrek hon inne från sovrummet: ”Nej, nej, inte det skåpet. Det andra.” Hon såg inte vilket jag öppnade men visste exakt hur alla skåp lät, ett hörselminne från tiden som blind.

Under försommaren när mormor gick bort så regnade det nästan varje dag. Det är åtminstone så släktsagan berättas, att de två dagar solen sken var den dagen hon dog och så dagen hon begravdes. Förmodligen var det inte alls så men det är så vi vill minnas. Sanningshalten är mindre viktig. Trots att hon nu varit borta i tolv år så fortsätter hon att vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. För hon var den som alltid lät mig vara mig själv, hur udda jag än var.

___________________________________________________________________________________________________________________________________

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

 Enligt O, Marias stickning och läsningBöcker x 3, Hanneles bokparadis, Nina RuthströmSofies bokblogg, Mind the BookI mitt sinneAndra intryckOrd och inga visorBoktjuvenMimmiemariesböcker, What you readin?, PantalaimoneMatildas läshörnaPeter Andersson*malins bokblogg*A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica - en dröm i rosa, Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up, Tina O, Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, Alice Bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

16 kommentarer:

  1. Tack för att du delade med dig av din mormor!
    Har man förlorade barn så är man inte rädd för döden längre utan man lär sig leva med den.... Jag vet.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läste och kommenterade! Många kramar

      Radera
  2. Vilka vackra ord om din mormor! Jag hade också en särskild relation till min mormor, så jag känner igen mig i din kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det verkar vi vara många som har haft, en speciell relation till sin mormor. Roligt att du känner igen dig.

      Radera
  3. Så väldigt fint skrivet och så verkar hon ha varit en fantastisk person, din mormor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Det var hon, en väldigt fantastisk person. :-)

      Radera
  4. jag har också en speciell relation till min mormor
    trots att jag aldrig träffat henne. (jag skrev om henne i mitt stafettinlägg.) jag tycker att du skriver så fint om din mormor. säger en som nästan går ner för räkning på våren och dessutom är svårt bokberoende

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Jag tror att våra släktingar finns kvar hos oss, på något sätt, även om de går bort innan man föds.

      Ja, visst kan våren vara kämpig! Usch och fy.

      Radera
  5. Vilket fint och kärleksfullt inlägg! Min mormor var betydligt mer avlägsen för mig känner jag när jag läser ditt och en del andras inlägg om sina mormödrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de fina orden! :-)

      Radera
  6. Svar
    1. Tusen tack Therése! Det värmer.

      Radera