Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.