Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare, av Hannes Råstam

Det är lite lustigt nu så här i efterhand men precis innan min semester började och jag fantiserade om hur den skulle bli så trodde jag att jag skulle läsa obehindrat all min vakna tid. I själva verket tog det nästan tre veckor innan jag kom dit, innan jag kunde slappna av tillräckligt för att framkalla den riktigt lustfyllda läsningen. En begravning, ett bröllop och tjugoen dagar senare så läser jag faktiskt en bok om dagen. Hoppas verkligen det håller i sig den här sista semesterveckan.

Fallet Thomas Quick var en fantastisk bok att plöja rakt igenom på några timmar och handlar om en serie mord och en person som jag länge varit intresserad och följt bevakningen av. Jag var bara fem år gammal när Sundsvallspojken Johan Asplund försvann 1980 men jag minns att jag uppmärksammade bilden på den söta och leende pojken i tidningen. Att han dessutom försvann från staden där min syster bodde, en plats som jag då och då besökte, gjorde att händelsen etsade sig fast i mitt huvud. Jag hade redan lärt mig att läsa och mina föräldrar kunde inte skydda mig från löpsedlar eller rubriker i kvällstidningarna. Sedan dess har jag följt nyhetsbevakningen och när Thomas Quick erkände mordet på Johan var det många med mig som var lättade över att få svar. Fast Johans föräldrar trodde aldrig på det och har sedan 1993 kämpat för att han inte ska bli dömd, kämpat för att sanningen ska komma fram.

2008 reste journalisten Hannes Råstam för att träffa den dömde seriemördaren Thomas Quick, som redan då bytt tillbaka till sitt gamla namn Sture Bergwall, på Säters sjukhus. Trots motstridiga uppgifter började Råstam nysta i den överväldigande dokumentationen: tusentals sidor av förhör, brottsplatsbeskrivningar, foton och videoinspelningar. Hans enorma sinne för detaljer och kronologi hjälpte honom i jakten på sanningen och sakta växte en nationell rättsskandal fram. Han upptäckte hur utredningen läckt material till pressen, att den misstänkte Quick coachats tills han sade "rätt" saker och att han under många år pumpats full med narkotiska preparat för att klara av att "erkänna" sina brott. Råstam visar på hur en sjuk människa började erkänna brott han inte begått i sin jakt på kontakt och uppmärksamhet. Först när Quick hintade om mord så fick han den psykoterapi han eftersökte, innan dess var han ännu en lågprioriterad och anonym patient. Men främst är detta en bok om de människor inom polisen, rättsväsendet och psykiatrin som medvetet valde bort de bevis som pekade mot Quicks skuld och enbart såg det de ville se - för att de ville vara de som upptäckt Sveriges första riktiga seriemördare. Att de samtidigt lät alla spår kallna och gav de riktiga mördarna en chans att försvinna för alltid är något som de mördades släktingar förmodligen aldrig kommer att kunna förlåta dem för. Fallet Thomas Quick är en fantastisk bok som jag hoppas får mycket uppmärksamhet och blir läst av många. Det är upprörande läsning men ett rasande viktigt samtidsdokument om vad som händer när fel människor försöker lösa rättsfall av fel anledningar.

Författaren Hannes Råstam dog dagen efter han avslutat arbetet med den här boken. Sture Bergwall är mitt uppe i resningsansökningar och frikännanden gällande de mord som han tidigare blivit dömd för.