tisdag 26 februari 2013

En sekund i taget, av Sofia Nordin



Hedvig är tretton år när katastrofen inträffar i form av en feber som mycket snabbt dödar alla andra människor. Efter att ha sett mamma, pappa och lillebror duka under så flyr hon lägenheten och drar först till skogs med tält och sovsäck för att sedan hitta en liten bondgård där hon slår sig ner. Men kan en tonårig tjej som är van vid mobiltelefon, snabbmat och elektricitet klara ett liv där hon måste hämta vatten med hink och odla potatis? Framför allt: kan hon göra allt detta själv medan resten av mänskligheten ruttnar i sina hem? Och vad gör man när saknaden efter föräldrarna och bästa kompisen blir för stor?


Den här boken har verkligen blivit tokhyllad av i stort sett alla, bokbloggare som professionella recensenter och även jag gillade väldigt mycket. Kanske når den inte riktigt upp till de höjder som somliga rapporterat om men det kan vara så enkelt att mina förväntningar målat upp något som ingen riktigt bok kan leva upp till. För mig är det även lite ovant med en apokalyps där huvudpersonerna inte blir attackerade av zombier så jag satt liksom och väntade på ett springande och jagande som aldrig riktigt hände. Men det är en jobbskada jag gissar att man får räkna med när man skriver för Swedish Zombie och inget jag kan beskylla boken för. Jag gillar speciellt att boken tar upp alla de där sakerna som jag själv undrat över: hur ska man hålla sig varm under vintern i Sverige när elen slutat fungera, vilka affärer ska man raida och hur lär jag mig allt det där som människor som lever nära bondgårdsdjur och natur kunnat sedan barnsben? Sedan är beskrivningarna av Hedvigs sorg över familjen och bästisen riktigt fina, för hur hittar man tid att sörja när man är fullt upptagen med att överleva och lista ut hur man mjölkar kor?

Det är lite lustigt för jag klarar beskrivningarna av hur människor ligger döda överallt men när jag börjar tänka på alla de djur som kommer att dö för att det inte längre finns någon som kan ge dem mat och vatten, bryter jag ihop lite. (Men oroa er inte, det finns inga läskiga detaljer om sådant, det pågick bara i mitt huvud.) Sammanfattningsvis så var det här en riktigt bra bok, jag låg vaken alldeles för sent natt mot måndag för att läsa ut och skulle inte ha något emot en del två om Hedvig. Fast jag tycker att boken står finfint för sig själv också.

Stort tack till Rabén & Sjögren  för recensionsexemplaret!

4 kommentarer:

  1. "alla de djur som kommer att dö för att det inte längre finns någon som kan ge dem mat och vatten, då bryter jag ihop lite"

    Känner igen mig!

    Eller i Gone-serien och liknande när jag tänker på alla bebisar som dör i hemmen :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lite typiskt mig att noja över sådant som inte ens är beskrivet i boken men jag kan inte låta bli!

      Vuxna människor är, inte "okej" att de dör, men mindre jobbigt. Bebisar och djur är outhärdligt.

      Radera
  2. Jag är likadan, kan läsa om hur människor dör utan att bryta ihop under läsning, men börjar det gälla djur eller små barn så är det kört.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rent logiskt så förstår jag varför man fungerar så. Små barn och (tam)djur har svårare att försvara och ta hand om sig själva på det sätt som en vuxen människa kan, men nog borde jag väl kunna uppbåda mer empati även för de vuxna?

      Radera