måndag 2 april 2012

Jurtjyrkogården, av Stephen King


Där han nu satt i sängen i denna förlamande baksmällas grepp, medan regnvattnet rann i slöa strimmor nedför fönstret bredvid honom, kom sorgen över honom med full kraft, likt någon grå föreståndarinna från krets nio i helvetet. Den kom och löste upp honom, överväldigade honom, undanröjde det försvar som fanns kvar, och han satte händerna för ansiktet och grät, gungade fram och tillbaka i sängen och tänkte att han skulle göra vad som helst för att få en chans till, vad som helst.

Louis Creed flyttar med frun Rachel och de två barnen Ellie och Gage till Ludlow, Maine, där han ska arbeta som läkare på det lokala universitetet. Familjen blir goda vänner med det äldre paret Jud och Norma Crandall som bor tvärs över vägen och Jud visar dem snart stigen till Jurtjyrkogården där traktens barn begravt sina döda husdjur i åtminstone hundra år. Men bakom Jurtjyrkogården finns ännu en begravningsplats, en som till och med ursprungsbefolkningen övergav då det är något djupt oroande med den lilla platån i skogen. När familjekatten Church blir överkörd av en lastbil begraver Louis kroppen där bortom Jurtjyrkogården och sedan tar det inte lång tid innan Church åter igen stryker sig kring Louis ben vid köksbänken. Men det är något som inte stämmer med den återuppståndna katten, något som inte är helt rätt. Och sedan drabbar en katastrof av enorma mått den lilla familjen, varvid onda krafter Louis inte ens visste fanns släpps lös över alla han älskar.

Jag kan inte skriva om mina känslor inför den här boken utan spoila stora delar av vad som händer, så om du inte har läst boken och vill ha kvar alla överraskningsmoment så ska du sluta läsa nu. Även i kommentarerna är spoilers tillåtna.

Jurtjyrkogården är en berättelse om döden, det som händer alla människor men som vi sällan eller aldrig talar om, vi skjuter det framför oss och försöker fly. Vi får möta Döden genom läkarens ögon, han som ser den i vardagen, samt genom hans fru som efter sin systers död är paniskt rädd att ens närma sig ämnet. Vi får vara med när femåriga Ellie för första gången tar till sig tanken att hennes katt, hennes föräldrar och hon själv en gång ska gå bort. Och vi får se den lite mer accepterande tanken från åttioåringarna som nästan levt klart sina liv.

Stephen King var osäker på om han verkligen skulle ge ut Jurtjyrkogården då han tyckte att det var den hemskaste bok han någonsin skrivit. Sedan kom den ut ändå men jag förstår så väl vad han menar. Visserligen tycker jag inte om när djur dör i böcker heller, men när King ”dödade” familjen Creeds tvååring så höll mitt hjärta på att brista. Även fast jag visste att det skulle komma. Även fast jag vet att det bara är på låtsas. Om jag ska vara ärlig så läste jag mellan fingrarna, svepte över textstycken och skumläste de värsta delarna. Förmodligen hade det varit lite lättare om jag inte vetat vad som komma skulle, om jag inte suttit och oroat mig flera hundra sidor i förväg. Den andra delen av boken är så nedtyngd av sorg att man knappt kan andas. Men samtidigt så slutade det att vara läskigt ungefär där också, precis efter sonens död och begravning. Det värsta hade redan hänt och inget kan vara otäckare än ett litet barns sönderdelande död under en långtradare med föräldrarna som åskådare.

14 kommentarer:

  1. Döden. Ja, precis! Vad annat kan en riktigt bra bok handla om? Jo, sorg förstås! Och vanmakt! Jag tycker nog att det här är Kings bästa. Det finns en novell också, som hör ihop med boken, men i skrivande stund minns jag inte vad den heter. Den utspelar sig sisådär 50 år tidigare eller så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är absolut en av hans bästa böcker. Som vanligt så blir det mest gripande när en författare skriver om det som bränner och betyder något för honom/henne. Läste att delar av berättelsen är självupplevd: att familjen King flyttade till ett nytt hus som låg nära en farlig väg, att dotterns katt blev påkörd och begravdes på en djurkyrkogård skapad av traktens barn och att sonen var nära att också bli påkörd men klarade sig. Men när han var klar med boken så kände han att han gått för långt i tankarna på vad som skulle ha kunnat hända, så han ville först inte publicera den.

      Ska leta efter den novellen! Hör av dig om du kommer på vad den heter.

      Radera
  2. Usch, ja. Det är så himla läskigt när Louis freakar ut och beger sig till kyrkogården för att gräva upp sonen. o_O Det är en sån där bokscen som jag troligtvis aldrig kommer att glömma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En riktigt obehaglig scen. Att läsa om det är praktiskt taget outhärdligt, förstår inte hur King skrapade ihop styrkan att faktiskt s k r i v a det.

      Radera
  3. Det här absolut en av Kings bästa/värsta böcker. Den skrämde nästan vettet ur mig. Speciellt som vi faktiskt hade en egen liten djurkyrkogård på tomten...

    Den där novellen skulle jag gärna vilja veta vad den heter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så, den är den bästa och den värsta. Samtidigt. Vi hade vår djurkyrkogård vid sommarstugan (förstår inte riktigt hur vi ska kunna sälja det stället en dag när det ligger hundar och katter under varannan buske...) och visst kom tankarna upp när man sov där och var tvungen att tassa ut för att gå på dass mitt i natten.

      Har letat lite på stephenking.com men det enda jag hittar är en novell som heter The Return of Timmy Baterman och det verkar endast vara ett utdrag ur Jurtjyrkogården.

      Radera
    2. Ja, det är den jag menar. Men är det bara ett utdrag eller är det en bearbetning? Länge sen jag läste Jurtjyrkogården, så jag minns inte allt i detalj, bara att historien förekommer där också. Senast läste jag novellen/utdraget i John Skipps eminenta antologi Zombies: Encounters with the Hungry Dead. Då fick jag för mig att det var lite mer än bara ett utdrag. Hmm.

      Radera
    3. Fast vänta, nu hittade jag det här:
      http://storystore10.blogspot.se/2011/05/stephen-kings-return-of-timmy-baterman.html

      Det var f ö r s t bara ett utdrag ur Jurtjyrkogården (publicerad 1983 i Satyricon II Book Program) men arbetades senare om för att vara en novell i Zombies: Encounters with the Hungry Dead.

      Radera
    4. Då var det klarlagt. Bra jobbat, Ela!
      Skipps antologi borde du skaffa dig. Det är en riktigt snygg feting. Uppdelad i två delar, gamla sortens zombieberättelser och den nya vågen. Samt väldigt intressanta förord, efterord och appendix, som belyser zombierna på olika sätt. 699 sidor, kostar 128 spän hos Adlibris. ALLA borde ha ett eget ex, så bra är den.

      Radera
    5. Check! Skriver upp den på önskelistan. Det låter verkligen som något för mig. :-)

      Radera
  4. Jag har bara sett filmen men tänkte nog läsa boken någongång. Nackdelen är att jag varit livrädd för flera delar av filmen sedan jag varit liten, så jag lär väl darra ihjäl mig bara jag öppnar den här boken ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var min utgångspunkt också, sett filmen men (förmodligen) inte läst boken. Och jag var livrädd för att åter stifta bekantskap med historien. Men det gick över förväntan, för som alltid så är det man fantiserar ihop i huvudet sju resor värre än det man får presenterat svart på vitt.

      Radera
  5. Nä men åh! Nu måste jag bara läsa om den hur sorglig den nu är. Har blivit så King-sugen efter den här hegen att det inte är riktigt klokt :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med! Funderar på Pestens Tid som mastodont-höst-projekt. :-) Lycka till med Jurtjurkogården.

      Radera