A Game of Thrones, av George R.R. Martin

En liten varning i all välmening: det här är långt och svamligt.

Jag tyckte förut att de som grät när de sett Avatar och blev deprimerade när de insåg att de aldrig skulle kunna leva i den världen var ganska patetiska. Kom. Igen. Det var en film! Fast just nu tampas jag själv med något liknande. Inte så att jag kommer behöva psykologhjälp för att ta mig ur sängen på morgonen men den stora känslan efter att ha avslutat lite mer än åttahundra sidor Game of Thrones är… tomhet. Visserligen vore det lätt att bara fortsätta med tvåan, låta mig sjunka ner i den fantastiska värld som George R.R. Martin har skapat, men förmodligen behöver jag en paus för att inte helt gå ner mig i fantasyträsket.

(Bara så ni vet: det är för mig i stort sett omöjligt att recensera enbart boken så det här blir både om den och om serien som går på Canal+.)

Ja, var börjar man? Att förklara alla människor och händelser i A Game of Thrones är som att reda ut detsamma i Sagan om ringen, invecklat är enbart förnamnet. George R.R. Martin har skapat en hel värld med allt vad det innebär. I fokus står familjen Stark som bor på godset Winterfell i den norra delen av landet, deras band med kungafamiljen i söder stärks när Eddard Stark blir kungens Hand, närmaste man. Sommaren har varat i nio år när vintern obarmhärtigt närmar sig samtidigt som det kommer rapporter om mystiska varelser från norr och relationerna vid Hovet krånglar till sig. Har Eddard försatt sin familj i fara? Och mycket mer än så vågar jag inte skriva av rädsla för att avslöja för mycket.

     Martin kan skriva om människor utan att de blir schabloner. Speciellt i fantasy så är det så lätt att de goda blir så snälla att man nästan avskyr dem till slut medan de onda blir skrattretande. Här får de flesta nyanser, en ond handling garanterar inte en ond människa och tvärtom. De vackra är inte alltid de goda. Språket är till och från riktigt vackert, kommer på mig själv med att läsa om vissa stycken och le fånigt för mig själv och jag älskar att han blandar in gammaldags engelska. Jag tror på den här världen. Jag tror så mycket att det faktiskt gör lite ont att lämna den för insikten att man sitter i en skakande tunnelbanevagn och det är en grå tisdagsmorgon. Som jag tidigare har berättat så har jag följt serien på teve samtidigt som jag läst och länge var läsandet att återuppleva historien en andra gång, det var först på slutet som boken kom ikapp och gick om. Trots detta, att jag för det mesta vetat om vad som skulle komma, så har jag ibland suttit och bitit på naglarna av spänning. Vilken prestation av författaren! Att få mig nervös och uppspelt över en historia där jag vet hur det går. Jag har läst gåendes mellan tunnelbanan och jobbet och nästan åkt för långt med tåget, något som inte har hänt sedan jag första gången läste Harry Potter.
     Det mesta i serien följer boken nästan exakt, vissa småsaker får man räkna med att de inte kan föra över till teveseriespråket och anse förlorade i ”översättningen”, men en sak har retat mig enormt och det är relationen mellan Daenarys och Khal Drogo. Hur kunde de ändra hela känslan och utgången av deras bröllopsnatt? Hela den delen av historien är lite styvmoderligt behandlad i serien, karaktärerna är plattare och man har inte respekterat grundberättelsen. Trist.  Att alla barnen är äldre i serien än i boken får man nog bara acceptera för att filma med så pass unga människor kan vara svårt, så det valet respekterar jag fullständigt. Men lite hajar jag ändå till när jag i boken läser att Jon är fjorton år när han i serien ser ut att vara minst tjugo med helskägg och allt. Detaljer, detaljer. Kanske missar jag något när jag tänker mig alla personerna som de ser ut i serien, hade det trots allt varit bättre om jag fått kämpa med den delen själv? Drottning Cersei till exempel, henne hade jag nog tänkt mig annorlunda. Bilden av henne i serien ”förstör” lite bilden av henne i boken.

Och hur förälskad kan man egentligen bli i en person som endast existerar i en roman? Allvarligt, Tyrion Lannister alltså. Visst är jag sedan tidigare van att identifiera mig med de som är allt annat än docksöta, antihjältarna, men det var länge sedan det hände på det här sättet. Han är utan tvekan den mest komplexa personligheten i boken (eller är jag bara stjärnögd nu..?) och den jag otvivelaktigt hejar på trots att han tillhör ”fel” familj.