tisdag 7 juni 2011

Omläsning: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, av J.K. Rowling

Jag har mycket svårt att skriva ner annat än mina känslor för den här boken, en recension om hantverket och historien är det nog för sent för. Det här var en hejdlöst rolig omläsning, som att besöka en god vän eller komma tillbaka till sommarhuset efter en lång vinter. Visst kan jag se vissa brister i den här första boken, luckor som kanske borde ha fyllts i. Men det bryr jag mig ärligt talat inte om, jag ger mig själv lyxen att inte behöva vara kritisk. Vill ni läsa ett sådant inlägg så får ni vända er någon annanstans.
     Jag snubblade över den första Harry Potter av en slump. Precis när den kommit på svenska hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de följande böckerna och filmerna skulle ha på mitt liv. (Detta var på den gamla goda tiden när bokavdelningen på Åhléns City i Stockholm låg på gatuplan och tilläts breda ut sig och inte som nu är undangömd en våning ner och mest består av en handfull deckare och presentböcker.)

Redan på den första sidan skrattade jag högt. Vet sedan inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem och läsa i fåtöljen istället, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att hejda. De hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trappan, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt var alla oemotståndliga. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle.
     Historien kan väl de flesta vid det här laget? Elvaårig, fattig, föräldralös pojke som bor hos släktingar får veta att han egentligen är en känd och rik trollkarl som har en plats på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Med tiden får han veta att hans föräldrar blivit mördade av den ondaste trollkarlen som någonsin levat, men att denne inte kunde döda Harry som fick ett blixtformat ärr i pannan till minne av mötet. Den onde trollkarlen försvann och förmodas vara död, men är det verkligen så..?
Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Det förstår jag så väl för när jag läste boken så fick jag samma slags ”välkommen hem”-känsla. Det är här det är menat att du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Nu är allt som det ska igen. Att jag var strax över tjugo istället för tolv år spelade absolut ingen roll. En resa till London tajmades in inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s.
     
Det är alltså väldigt många känslor inblandade för mig när det gäller Harry Potter. Att många i min närhet får en lite fördömande och hånande ton när böckerna kommer upp gör mig faktiskt ingenting. Mina upplevelser i Rowlings magiska England har alltid stått för sig själva, stadigt och säkert. Jag kan ju historien utan och innantill, därför visste jag att en engelsk omläsning inte skulle göra någon större skillnad. Fast det var med stor glädje jag än en gång sjönk ner i ögonblicket när Harry får veta att han inte är någon ensam pojke som ingen vill ha utan en känd trollkarl. Det är lika starkt varje gång, oavsett språk.

Jag läste Harry Potter Och De Vises Sten på svenska och gick sedan vidare med de övriga på engelska. Tror att tvåan och trean hade hunnit komma ut men sen började den plågsamma väntan inför varje ny del. Kanske blev allt så stort för mig för att jag hittade det här själv, det fanns ännu ingen hype. Jag hann igenom säkert tre av böckerna innan ”alla andra” började prata om dem. Den här barnboken som jag hittade av en slump måste jag räkna med i listan över mina stora läsupplevelser i livet, åtminstone just den första delen.

Och det var lika stort den här gången.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar