All My Friends Are Superheroes, av Andrew Kaufman

Jag blev inte alls trollbunden av All My Friends Are Superheroes på det sätt som jag blev av My Tiny Wife. Besviken är bara förnamnet.

Alla Toms vänner är superhjältar och när han gifter sig med The Perfectionist så hypnotiserar dennes gamla pojkvän Hypno henne så att hon inte längre kan se Tom. Efter ett halvår är hon övertygad om att hon blivit övergiven och ska flytta till en annan stad, med hjälp av sina superkrafter ska hon glömma honom. Men Tom har flygresan till den nya staden på sig att övertyga henne om att han fortfarande finns där och därmed bli synlig igen.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag började med The Tiny Wife. Visst hade jag läst att många gillade men inget kunde förbereda mig på sättet den var skriven, hur knockad jag skulle bli. Fast nu med All My Friends.. så känns det mesta som upprepning. Det gör mig upprörd! Varför fungerar inte Kaufmans sätt att skriva en andra gång på mig? Allt jag faktiskt ville ha var en bok som liknade den första, sen gnäller jag när det blir för likt. Jag hör ju själv hur galet det låter. Plötsligt är det som jag i den första boken fann djupt och rörande endast billigt och putslustigt i den andra. Jag irriterar mig på exakt de slags saker jag tidigare hyllade. Visserligen kan man inte bli tagen på samma sätt en andra gång, överraskningsmomentet är förbi, men jag brukar absolut inte vara främmande för författare som skriver på ett visst sätt igenom hela bokserier, så varför nu? Kan det vara så enkelt att det handlar om vilken bok jag läste först, eller var mina förhoppningar ställda för högt?

Och på tal om förväntningar, vad gör alla dessa hyllande blurbar på bokomslaget med köparens bild av vad de ska läsa? Förstår att förlagen vill sälja men tänk om alla dessa superlativ snarare förstör läsupplevelsen istället för att höja den. Hur ska en bok kunna leva upp till ”funniest of the year” om man får veta i förväg att man ska tycka så? Kanske hade man upplevt det om man läst helt oförberedd.