Firefly och kvinnorna

Det här är en del av Fiktiviteters Whedonhelg! Kika in hos Helena för att få länkar till alla andra bidrag.

Spoilervarning! Om du inte sett alla avsnitten i serien Firefly eller filmen Serenity men vill göra det så ska du nog inte läsa min text än.

 Sällan har kärleken till en teveserie och dess karaktärer varit större eller mer omedelbar än första gången jag slog mig ner för att se Firefly (FF). Tror faktiskt endast Buffy har slagit högre men om FF fått flera säsonger än en enda och kvaliteten stannat på samma höga nivå så vete fåglarna vilken av dem som blivit min favorit. En kollega och tillika Whedonfan hade tjatat på mig länge om att se FF och en dag tog han helt enkelt med boxen och lämnade på mitt skrivbord. För jag var lite tveksam. Ärligt talat, hur skruvat låter det inte med en vilda västern som utspelar sig i en framtida rymdvärld, kunde det verkligen fungera? Jodå, och detta med besked. En av de saker jag uppskattade mest av allt var kvinnorollerna. För jag älskar dem alla: Kaylee, Zoë, Inara och River. Mekanikern, krigaren, den prostituerade och den tokiga. Och jag älskar dem speciellt för att de inte begränsas av de fack jag just placerade dem i.

I mina ögon har den här serien endast en ordentlig hjälteroll och det är Mal. Det är hans skepp, hans regler men han har liksom de övriga karaktärerna en uppsättning motsatssidor, han får vara både pojkaktig och våldsam, både känslig och benhård. De resterande karaktärerna har givetvis sina för- och nackdelar men ingen når den status som Mal har. Han blir i stort sett förlåten vad han än tar sig för. Och jag tror att den här typen av historia kräver sin hjälte, en western måste ha sin cowboy. Men trots att han är den enda hjälten så betyder inte det att de övriga är tråkiga eller överflödiga, tvärtom flödar den här serien av sammansatta roller och då särskilt ur en feministisk synvinkel.  

Kaylee är den kärlekstörstande mekanikern men hon definieras varken av sitt begär efter en fin klänning eller av sin förmåga att reparera motorer. Hon tillåts vara både och. Och att hon längtar sig blå efter att Simon ska älska henne tillbaka hindrar henne inte från att då och då frankt konstatera att hon är kåt och ensam i sängen. Något som fadersfiguren Mal inte är riktigt redo att höra men det tar hon givetvis ingen hänsyn till. Hon längtar efter kärleken men har inga uttalade ambitioner att gifta sig, hon vet att hon kan få det ena utan det andra. Hon är försiktig och nervös samtidigt som hon är bestämd och öppen.

Joss Whedon har berättat att han från början hade tänkt sig Inara som en ”vanlig” prostituerad men att hans fru föreslog att rollen skulle bli mer av en geisha, till och med den högst utbildade i hela gruppen. Efteråt har han fått höra att folk tyckt att det varit en typisk pojkfantasi, en förlegad idé om den godhjärtade horan. Och då har han tänkt: ”Yeah, that’s my wife!”  Även Inara har en dubbelkaraktär, hon säljer sin kropp men har total kontroll över vem hon väljer att betjäna. Det är långt ifrån alltid hon behandlas väl men i teorin har hon valet att tacka nej eller gå ifrån ett uppdrag. Hon är den enda på skeppet som inte lyder Mals order, i egenskap av hyresgäst och den enda som inte är en besättningsmedlem så har hon frihet. Så ja, hon har ett yrke vars utövare anses som de mest kuvade men ändå har hon kontroll över sitt liv och sin tid, en affärskvinna helt enkelt.

Zoë är en stenhård före detta militär som länge stått under Mals befäl, hon kallar honom ”sir” och lyder hans order, hur befängda de än må vara och trots att kriget sedan länge är över och förlorat. Att hon aldrig haft och heller inte är intresserad av ett förhållande med Mal (och inte han med henne) trots att de står varandra väldigt nära är anmärkningsvärt i den här typen av serie. Annars så belastar hennes kvinnliga sidor inte hennes förmåga att slåss, hon visar att man kan vara både fru och soldat, där ser vi hennes motsatssidor. Kärleken till maken Wash är väldigt ömsint även om hon ibland väljer Mals sida på bekostnad av Wash. Mal är utan kompromisser hennes överbefälhavare och hon är en av grabbarna.

River smugglas ombord på Serenity nedsövd i en låda och när hon plötsligt väcks visar sig hennes förvirring tydligt. Hennes bror Simon har räddat henne från The Academy, en institution förklädd till en skola, som på mycket plågsamma sätt utnyttjat hennes exceptionella begåvning. Mycket långsamt förvandlas den här söta men, av tortyr framkallade, galna unga kvinnan till någon som verkar kunna förutsäga framtiden och kanske till och med läsa tankar. Ett av hennes bästa ögonblick är när hon meddelar Jayne att "I can kill you with my brain”. Om FF hade fått flera säsonger så hade River förvandlats ännu mer, förmodligen så långt som till en lönnmördare, legosoldat eller liknande. I filmen Serenity hade hon en mycket mer definierad och våldsam roll, det blev ett ganska stort hopp som hade varit roligare att ha fått se i en långsammare takt men i och med FF’s nedläggning försvann den möjligheten. Hennes motsatssidor är psykiskt sjuk/dödsmaskin.

Hur könsrollerna hanteras i FF påminner om hur det i BBC:s Torchwood inte finns någon betoning på karaktärernas sexuella läggning. Alla får vara individer först och främst och när de hånglar eller ligger med andra, oavsett om dessa partners har snopp eller snippa, så är det så ovidkommande att det oftast inte ens nämns. Som Captain Jack Harkness i nämnda serie säger: You people and your categories… Det är en ickefråga och förmodligen precis den attityd som behövs istället för denna nervösa försäkran som annars ofta förekommer i serier och filmer: hur man ständigt känner att man måste påpeka att alla är lika värda istället för att gestalta det. Och visst har fantasy och SF-serier legat i framkanten av sådana frågor länge, Star Trek var till exempel en av de första teveserierna som hade karaktärer med olika hudfärger i ledande huvudroller utan att göra en stor grej av det. Det var bara att tillämpa idén att detta var fullt normalt några tusen år framåt i tiden.

Just den här implementeringen av feministiska tankar, utan att någon av karaktärerna ens uttalar f-ordet, är riktigt snygg. Men skulle man fråga dem, både de manliga och kvinnliga karaktärerna i serien, om feministiska uppfattningar så skulle de förmodligen skratta åt en, för det finns inte i deras begreppsvärld.