Mio, min Mio, av Astrid Lindgren

Jag blev riktigt glad när jag hittade en nyutgåva av Astrid Lindgrens Mio, min Mio på Pocketshop häromdagen. Det är en av de böcker jag älskade som barn, läste om och om igen men som någonstans försvann i skuggan av Ronja och Bröderna Lejonhjärta. När det gäller de två senare så har jag fortfarande en ganska klar bild av deras grundhistorier men när jag började med Mio så insåg jag hur mycket jag glömt. Visst hade jag ett hum om pojken som satt i Tegnérlunden och sedan kom till Landet i Fjärran för att kämpa mot Riddar Kato, men jag förstod snabbt att det var mycket jag inte kom ihåg. Just den här bokversionen har inga illustrationer men allteftersom jag läste så kom bilderna ur min barndomsbok till mig i huvudet! Bilder jag inte ens vetat om att jag glömt. Väverskans lilla stuga i skogsbrynet till exempel, den såg jag klart och tydligt i Ilon Wiklands vackra version.

Mio, min Mio är fylld av barnbokens upprepningar och ett vansinnigt vackert språk. Mios kompis Jum-Jum repeterar samma slags meningar: Om klippan inte vore så brant ändå, sa Jum-Jum. Om natten inte vore så mörk och om vi inte vore så små och ensamma. Det är spännande, sorgligt och fartfyllt, vid ett tillfälle blir även jag vettskrämd och får en rysning längs med ryggraden. Men då det är en saga så slutar allt ändå väl. Astrid Lindgren var en av våra största författare, det är nog bra att bli påmind om det lite då och då.

Jag älskade som sagt Astrid Lindgrens fantasyberättelser mer de övriga, även om jag absolut läste både Emil och Pippi, men vilka var era favoriter?