De levande döda: fienden, av Charlie Higson

En virusepidemi har antingen dödat alla vuxna eller förvandlat dem till köttätande zombier, kvar finns de under fjorton år. Barnen. I grupper kämpar de för sin överlevnad, för att hitta mat och trygghet. Vi får följa ett gäng som barrikaderat sig i en matvarubutik och vad som händer när en främmande pojke kommer dit och berättar att han bor i Buckingham Palace där allt är frid och fröjd. Ska de våga tro på det han säger? Vågar de lämna allt det de byggt upp för en osäker framtid? Alldeles i början av boken kidnappas en pojke vid namn Sam av zombier och tvingas därmed ut på egna äventyr i ett väldigt främmande och farligt London, ska han klara sig därifrån och hitta tillbaka till gruppen?

En av de saker som gör den här boken extra obehaglig är att zombierna alla är vuxna och att deras offer är små barn. Att de ofta benämns som just mammor och pappor gör det ännu mer skrämmande och påtagligt.

När en mamma med flaxande hår kastade sig över Arran, satte han händerna om hennes hals och klämde till. Hon slängde med huvudet och slog honom med sina såriga händer. Håret fladdrade undan från ansiktet och under ett kort ögonblick kunde Arran se henne tydligt.

Att detta är en ungdomsbok hindrar inte att det händer väldigt skrämmande och otäcka saker med barnen. Men det är skönt att läsarna inte blir dumförklarade av så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut i tid och otid, många läsande ungdomar vet mycket väl att livet sällan slutar som i sagorna. Barnen i den här berättelsen råkar illa ut och de har ont, är vettskrämda och berövas sitt hopp, om och om igen. Det finns dock tack och lov ingen hjälte som gör allt rätt, alla är väldigt mänskliga i sina beslut och handlingar. Och nu måste jag givetvis ge mig på de ytterligare två böcker som finns i serien.