Moderspassion, av Majgull Axelsson

Nu var det ett tag sedan jag läste något nytt av Majgull Axelsson men jag läser om Aprilhäxan med jämna mellanrum så hon finns oftast väldigt nära. Jag blir lika handlöst förälskad i den boken varje gång. Men jag tvekar alltid när jag ska till att öppna den, nog minns jag mer positivt än det verkligen var och: inte kan det bli lika bra även den här gången? Fast jo, det kan det. Och varje gång tänker jag att jag ska uppdatera min billiga häftade bokreaupplaga till en mer stabil och snyggare version (för ärligt talat, snart faller den i bitar) men hittills har det inte blivit av. Så det var med tvekan jag slog upp Moderspassion, jag klarade inte riktigt av att bli besviken, inte av henne. Inte nu. Jag sköt upp läsandet och flyttade ner boken i läshögen upprepade gånger. Det hade jag verkligen inte behövt göra.

En storm drar in över Arvika och en grupp människor tvingas söka skydd på Sallys Café & Restaurang. Där har vi vägkrogens ägare Minna, Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, reportern Ritva, skådespelerskan Marguerite och hennes man Henrik. Under kvällen, natten och de efterföljande dagarna får vi höra vilka dessa personer är, vad som fört dem dit de är.

Jag hade lyckats glömma bort hur trygg jag är i Axelssons språk, hur välkomnande det är. Få människor kan beskriva klassamhället och dess verkningar som Axelsson. Det där att man kan ha kommit hur långt som helst men att det endast behövs en blick eller ett ord för att man på en sekund ska kastas hela vägen tillbaka. Hon beskriver även väl det sätt kvinnor dömer ut varandra väldigt, hur ordet ”hora” används vårdslöst och kan döma flera generationer till skvaller och uteslutning i ett mindre samhälle. Kanske är allt lite för tillrättalagt på slutet, men bara lite. Jag vet bättre än att vänta mig stora hämndaktioner i upplösningen av boken, Axelsson är så väldigt mycket mer finkänslig än så.  Kanske var jag bara på humör för ett något rivigare avslut.