Det här är det bästa och det värsta jag vet. Inget annat skrämmer mig så ända in till benet såsom kärnvapenkatastrof, det är något med det definitiva och oåterkalleliga som fyller mig med djup ångest. Men när det gestaltas av en mästerlig författare så måste jag läsa, det är lite som att klia på ett myggbett eller peta på en sårskorpa, man vet att det kommer göra ont men man kan ändå inte låta bli.
Edvin är trettiotre år och född efter kriget, han har inga minnen av hur världen såg ut innan katastrofen. De flesta andra männen (för det finns väldigt få kvinnor) är mycket äldre, människorasen kryper på knä. Sedan en mycket tidig ålder har Edvin försörjt sig som prostituerad med olika sjökaptener som kunder. En dag när han blir landsatt på en ö för att undersöka om där finns något av värde så blir han övergiven. Kaptenen och båten med dess besättning åker ifrån honom.
Jag har få invändningar mot den här boken. Det kan då och då bli lite tråkigt då det går långa perioder när inget händer men ärligt talat vet jag inte hur man annars ska beskriva de perioder av exempelvis svält som förekommer i historien. Texten är vacker på ett kargt sätt, orden används exakt och Jersild väjer aldrig någonsin från det obehagliga. Jag gillar hur människorna i boken har skapat en egen mytologi kring liv och död, hur de kämpar på trots bristen på i stort sett allt vi i väst har vant oss vid: läkarvård, polisväsende, trygghet.
En pytteliten detalj som ändå retar mig är att boken kunde ha blivit bättre korrekturläst, ett par missar sticker ut i texten. Mer idiotiskt är att det på baksidan står att allt utspelar sig i Stockholms skärgård när Jersild själv i efterordet säger att det är ett fiktivt Gotland. Detaljer, jag vet. Jag är hur som helst väldigt glad att den givits ut på nytt, jag hade förmodligen aldrig hittat den annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar