Benrangel, av Stephen King

Sorg är som en berusad gäst, den kommer tillbaka gång på gång för en ny avskedskram.

Det kan vara bitterljuvt att återvända till böcker man älskade för länge sedan och Stephen King är sannerligen inget undantag. När jag tidigare läst om honom så har jag ibland sett sådant jag inte reflekterade över första gången, mest noterbart har varit en syn på kvinnor och sexualitet i de tidiga böckerna som jag inte anser mig kompatibel med. I Benrangel blir jag lite störd av hur den fyrtioåriga huvudpersonen Mike trånar efter den hälften så gamla Mattie som dessutom står i en beroendeställning till honom. Det är inget jag minns att jag ens reflekterade över under den första läsningen, kanske har det något att göra med att jag då var närmare Matties ålder och numera närmar mig Mikes. Men det är nog det enda negativa med den här berättelsen.

Jag misstänker att detta var en av de första ”nya” King-böckerna som inte marknadsfördes som ren skräck och gjorde att han sakta letade sig in på de finare tidningarnas recensionssidor. För någonstans där i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så började han ändra sitt sätt att skriva, de fysiska monstren ersattes av mer inre demoner. Åtminstone jag tycker att han därmed blev en mycket bättre författare.

Författaren Mike Noonan är trettiosex år när han plötsligt förlorar sin fru och skrivkrampen obönhörligen sätter in. Efter att under fyra år gett sin förläggare böcker han tidigare skrivit men sparat i ett bankfack inser han att han måste göra något för att försöka få igång den kreativa processen igen. Men det är inte bara det att han inte kan skriva, han blir fysiskt sjuk när han sätter sig vid datorn och öppnar ordbehandlingsprogrammet (Word 6!) och måste spyende krypa därifrån. Efter att ha drömt samma mardröm om sin döda fru och deras sommarhus Sara Skratt upprepade gånger så bestämmer han sig för att åka dit och möta sorgen. Väl där möter han snabbt tjugoettåriga Mattie, hennes dotter Kyra och blir indragen i en snaskig vårdnadstvist mellan Mattie och hennes svärfar som styr trakten med järnhand.

I Benrangel blandar King humor, sorg, en inblick i hur det är att vara författare, hur det kan vara att självmedicinera med alkohol och att längta efter barn. Flera gånger återkommer uttrycket: Författare är människor som lärt sin fantasi att busa. Den här boken är långt bättre än jag mindes, eller så var jag bara inte på rätt plats i livet för den när jag läste första gången. Den är både roligare och sorgligare än jag minns vilket är en av Kings styrkor, just detta att man som läsare ser något nytt vid varje omläsning beroende på ålder och vad man varit med om. Men sällan lämnas man oberörd. Han är absolut bäst när han hämtar inspiration ur sitt eget liv; alkoholismen, den kreativa skaparprocessen. King har ett sätt att få en att skrocka igenkännande samtidigt som skrattet fastnar i halsen. Speciellt när han talar om de där sakerna som bränner, det känns att han vet vad han pratar om. Även om han här, i min mening, ännu inte blivit den väldigt mycket bättre författare han blir senare, så ser man vart det är på väg. Till och med bokens omslag signalerar en förändring, det är (vad jag vet) ett av de minst ”Kingiga” fram till dess.

Det började med en diskussion hos Bokstävlarna, en delvis skämtsam undran om han på något sätt förutspådde sin egen bilolycka i Benrangel som kom ut ett år innan King blev rammad av en minivan under en promenad 1999. Jag vet ingenting om hans förmågor att förutspå framtiden men det är värt att notera att Benrangel är fullproppad med bilolyckor. Eller fullproppad och fullproppad, två stycken riktiga och så en nästanolycka. Samt liknelser om bilolyckor. … det är som att möta en rattfyllerist som vinglar över i ens fil och kommer rakt emot en och sen svänger tillbaka till sin egen sida i sista sekunden.  Men det är den där nästanolyckan som mest av allt liknar hans egen. Mycket tydligt kan jag för mitt inre se hur bokens treåriga Kyra balanserar på mittlinjen på vägen till stranden, men även hur King själv går på en ödestiger vandring inte lång tid efteråt. Och det slutade inte lika bra för honom som det gjorde för Kyra.

Det övernaturliga som förekommer i Benrangel är av sorten spökerier och länge ansåg jag mig vara vuxet oberörd men någonstans i mitten av boken var jag livrädd där jag låg själv i en mörk lägenhet och läste. När en katt hoppade upp och av misstag stötte till boken höll jag nästan på att sluta andas ett tag. Det här var en fantastiskt rolig omläsning och nu kan inte Kings senaste bok, som släpps i november, komma fort nog!