När döden kom till Pemberley, av P.D. James

Det har gått sex år sedan Elisabeth och Janes giftermål med Mr Darcy och Mr Bingley. Året är 1803 och de två systrarna lever på Pemberly respektive Highmarten med sina män och barn. Det är kvällen före den årliga höstbalen och sällskapet precis ska säga god natt när en droska i full fart närmar sig över gårdsplanen och ur den slänger sig Lydia Wickham och skriker att hennes man har blivit mördad. Plötsligt ställs allt på ända, lojaliteter prövas och trakten får börja förbereda sig på rättegång istället för fest.

Jag såg väldigt mycket fram emot den här boken, för hur lockande är det inte med en ”fortsättning” på Stolthet och fördom! Men jag blev faktiskt mest besviken, till och med efter att jag puttat ner mina förväntningar ett par rejäla hack. De första femtio sidorna är mest tråkiga, författaren går igenom förutsättningarna, vad som hänt tidigare och när man läst Stolthet och fördom samt sett filmerna och serien oräkneliga gånger så är det trist upprepning. Men det är inte bara för upprepningarna det blir tradigt, stilen på texten känns högtravande och inte alls naturlig. När James dessutom får slut på bra sätt att berätta allt det som hänt under de sex år som passerat och får Elizabeth och Jane att använda meningar som: ”Berätta nu för mig hur ni blev bekanta med varandra. Träffade inte Mr Bingley honom på er advokats kontor i London?” så känns det mest fånigt. Den hjärtliga, naturliga och kvicka dialog som man var van vid från Austen är borta, det låter som om systrarna nyss träffat varandra!

Elizabeth och Jane går runt och är perfekta på sina perfekta gods med sina perfekta (och osynliga) barn och eftersom deras mamma, Mrs Bennet, är tagen ur ekvationen blir allt oerhört tunt och händelsefattigt. Alla är hövliga, tänker på den andres bästa och jag vill bara örfila dem. James har tagit en av mina favorithjältinnor och förvandlat henne till en mes! Hon var aldrig någon Lisbet Salander men Lizzie kunde tänka själv och stå för saker, nu har hon praktiskt taget förvandlats till Jane. Visst kommer den galna systern Lydia snart in i handlingen men hon försvinner nästan lika fort igen efter att ha hyperventilerat, skrikit, överdrivit och svimmat och sen går alla runt och är trevliga mot varandra igen. Det blir väldig tydligt att det här inte är skrivet för trehundra år sedan utan att det är en författares fantasi om den tiden. Men samtidigt kan jag inte anklaga James för att hon inte är Jane Austen, speciellt inte då hon redan på första sidan ber om ursäkt för just detta faktum. Men jag är besviken på att Elizabeth inte ens är i närheten av min Lizzie. I början av boken så kunde jag se skådespelarna från BBC’s serie framför mig men ju längre in jag kom, desto mer bleknade de. Detta är karaktärer som visserligen bär deras namn men annars inte uppvisar några likheter med originalen.

James har även en förkärlek för att här och där peta in vad som förmodligen ska föreställa tidstypiska detaljer, som att Pemberly har traktens första vattenklosett, men som enbart känns krystade. Liksom uppletade i historieböcker och utplacerade på bra ställen i texten. Och hade de verkligen amningsfåtöljer 1803? Men mordhistorien då? Mja. Även här är allt så artigt, tillrättalagt och tråkigt, åtminstone efter att blodet är borttorkat. Jag trodde att fängelser och rättegångar var mycket råare vid den här tiden, men här berättas om människor som mest är rädda att förolämpa varandra och den huvudmisstänkte hanteras med silkeshandskar. Så nej, det här var ingen fullpott. Det bästa med den här boken är den vackra framsidan och drömmarna den ger, drömmar om älskade karaktärer och en osannolik kärlekshistoria som ändå blev sann. Längtar ni efter Elizabeth Bennet och Mr Darcy så tycker jag att ni ska läsa om Stolthet och fördom istället för att öppna När döden kom till Pemberly.

Stort tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!