Det var ganska trögt till
en början men jag tog mig, tro det eller ej, igenom även den här boken!
Knausgård berättar i del
två av Min kamp om när han lämnade
Norge för Stockholm, när han träffade den blivande frun Linda och hur de fick
tre barn i rask takt. Han skriver om kämpiga småbarnsår i storstaden,
konflikter med svärföräldrar, middagar med vänner och pusslandet med att kunna
vara författare mitt i allt. Som jag skrev i en delrapport efter att ha
läst enbart några sidor så ger delar av den här boken mig enorm ångest. Det är
något med all den där detaljrikedomen som mest bara är listade fakta som får
det att krypa i mig. Varför skriva ner varenda vara på shoppinglistan från
mataffären? Varför nämna precis allt man
ser när man är ute och går? Knausgård är lik en känslig tonåring som
överanalyserar allt andra människor gör, säger och visar. Som om allt handlar
om honom. När jag var i tonåren gick det en sitcom på tv vars namn jag glömt
men som givetvis handlade om någon lycklig kärnfamilj med lagom stora problem.
I ett avsnitt var sonen hemma från skolan och var sjuk när han insåg att alla
andras liv fortsatte trots att han inte var där, att skolan inte stängde utan
att saker fortfarande hände, saker fortfarande blev sagda. Den självupptagna
tonåringen tänker jag på när jag läser Knausgård. Tror inte alls han lever i
samma villfarelse men jag får ändå den känslan när jag läser hans böcker som
jag fick av det avsnittet av den serien. Varför skulle jag vilja läsa om
varenda liten kopp te han dricker, varje skitig blöjpåse som Linda underlåtit
att slänga, varje mening någon av dem någonsin sagt? Uppenbarligen finns dessa
människor, Knausgård säljer som bara attan, men jag är inte en av dem. Jag
förstår inte meningen med att skåda så djupt i någon annans navel.
Sedan kan jag verkligen
uppskatta hans utbrott på Sverige som land, att kvinnorna bälgar i sig vatten
tills de blir inkontinenta, att barnkalasen delar ut godispåsar innehållande
russin och nötter. Där bränner det till, jag känner något. Känner igen mig. Men
sen faller han återigen in i detaljerna kring alla promenader han någonsin gått
och jag vill, liksom Cinnamonbooks, dunka huvudet i väggen.
Så, blir det någon trea?
Ytterst tveksamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar