Mommo, av Stephen King

Självklart kunde jag inte låta bli att läsa lite igår ändå. Tog med mig den sexhundra sidor tjocka (låneboken) Den förskräckliga apan i badkaret där jag läste novellen Mommo medan jag sippade på en päronkonjak och försökte låta bli att slänga alltför många blickar på de blinkande lamporna. Det blåste på rätt bra där utanför huset och ett strömavbrott hade förmodligen skrämt sk*ten ur mig.

 

George är elva år när han en dag hastigt och mindre lustigt befinner sig ensam hemma med sin mormor, Mommo. Georges storebror Buddy har brutit armen och deras mamma måste åka för att vara med honom på sjukhuset. Mommo är uråldrig, dement och sängbunden men trots detta har varken George eller hans bror tidigare blivit lämnade ensamma med henne. Smygande tassar han omkring i det tysta huset och väntar på att antingen mamma ska komma hem igen eller att Mommo vaknar ur sin eftermiddagslur. Vad som nu kommer först.

 

Det här är en mörk historia om familjehemligheter, barnlöshet och besatthet. En riktigt ruskig historia som jag tror kan fungera fint som film. De vanliga King-fällorna lyser med sin frånvaro, här finns inga monster som förlorar sin trovärdighet så fort de kliver fram ur mörkret och inte heller broderar han ut historien för långt utan låter den stanna vid lagom trettiotre sidor. Mina förhoppningar om den kommande filmatiseringen är mer än goda!