Ni älskar dem inte, av Belinda Bauer

Kommer helt säkert avslöja viktiga händelser ur de tidigare böckerna i serien: Mörk jord och Skuggsida, så därför utfärdar jag Spoilervarning för de personer som inte läst dem.

Vi är tillbaka på Exmoorheden i England där polisen Jonas Holly fortfarande är sjukskriven efter fruns död, som i dvala hasar han fram i huset i Schipcott. Men så börjar barn försvinna, de kidnappas ur bilar och kvar lämnas lappar där den enda förklaringen är "Ni älskar dem inte". Samtidigt blir Jonas friskförklarad av sin psykolog och sätts genast i arbete med att försöka hitta de försvunna barnen, tillsammans med kriminalinspektör Reynolds och polisinspektör Rice kämpar han för att lösa gåtan. Vi får även åter stifta bekantskap med Steven Lamb som är den enda som inte tycker synd om Jonas Holly, tvärtom misstänker han honom för ett av de värsta brotten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag fullkomligt älskade Bauers debut Mörk jord. Den hade en närvaro som få böcker jag läst tidigare och det faktum att den kallades för deckare gav mig hopp om att jag kanske skulle kunna läsa sådana utan att få kliande utslag på armbågarna. Men. Sedan kom Skuggsida och där blev jag rejält besviken, nu liknade det mer de pusseldeckare jag alltid haft så svårt för. Och så den tredje delen då. Mja. Helt klart bättre än tvåan men ändå inte min grej. Tror jag helt enkelt måste acceptera att jag inte är gjord för myspysiga brittiska mordmysterier där man glatt ska följa ledtrådarna från sida till sida. Jag blir till och med lite knäpp av det hela, irriterad och otålig. Det här är långt ifrån en dålig bok och vad jag förstått från andra recensioner så är det många som älskar den. Den är bara inte för mig och härmed slutar jag läsa Belinda Bauer!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!