Det känns konstigt att vakna i sin egen säng, av Sophie Adolfsson

Baksidestext:

"På jobbet som publikvärd på Dramaten står Anna längst ner i den hierarkiska rangordningen, både hos och skådespelarna och hos den uppblåsta publiken. I Stockholms nattliv är hon drottning och favoritstammis på innekrogarna. Hon är kåt. Jämt. På jobbet på Dramaten, när hon festar vilt och hårt i Stockholmsnatten. Full och hög och härlig raggar hon sex. Med samma intensiva närvaro ger hon sig hän dagen efter, i stanken från sin bakfulla kropp, när hon njutningsfullt skrapar bort de torkade resterna av kroppsvätskor från skötet.

Att läsa Sophie Adolfsson är chockerande men samtidigt befriande, sällan beskrivs en ung kvinnas sexualitet som så rå och så naken, helt utan någon önskan att behaga. Det bryter på alla sätt mot föreställningen om kvinnan som offer. Men Anna är heller inte alltigenom fri, hon måste kämpa mot ångest som alla andra, dessutom har hon en gammal ouppklarad kärlek som hon måste besegra. Men hon gör det på sitt alldeles eget sätt…"

Det känns extremt egendomligt att förlaget försöker sälja den här boken genom att i pressmaterialet hinta att den skulle kunna likna Femtio nyanser av honom. För det finns inte ens den minsta likhet. Visst handlar det om sex, huvudpersonen Anna knullar hela tiden, men sexigt är det inte. Alls. Detta är ingen erotisk bok man läser för att bli kåt, snarare får den mig att må illa. Anna super, knarkar, knullar och har ångest, om och om igen. Det är som att befinna sig i en nedåtgående spiral rakt ner i helvetet och den där ständigt pågående beskrivningen av att vara bakis kväver mig. Kanske hade jag tyckt annorlunda om boken om jag innan läsningen fått en annan bild av handlingen? Om jag sett det som den tripp genom det skitiga, unkna och smärtsamma krogliv det verkligen är. Nu menar jag inte att alla böcker borde göra mig glad, tvärtom gillar jag det sorgliga, äckliga och hemska men kontrasten mellan baksidestexten och vad man får är för stor och allt jag ser är en fruktansvärt trasig och alkoholiserad människa som jag inte alls förknippar med den person som nämns i beskrivningen. Boken har dessutom för lite handling och det som faktiskt händer gör det för ofta, allt är en enda osammanhängande utekväll varvat med bakfylleångest och hela tiden känner sig Anna äcklig och ful. Sen har vi åtminstone en tråd som inte följs upp alls, en sidohistoria som inte leder någonstans. Förvirrande.

Visst, sexet är hela tiden Annas val, hon blir aldrig tvingad, övertalad eller hotad till något utan söker upp det själv men det känns ändå inte ”befriande” när hon så ofta ångrar sina val av partners och ser på dem med helt andra ögon när solen gått upp och promillenivån gått under karatefylla. Hon använder heller aldrig kondom och till slut är det inte bara hon själv som blir äcklad, även jag blir det. Inte för att hon gillar att ha sex och har det, utan för att hon inte tar hand om sig själv ens det minsta lilla. Och jag tycker visst hennes sexualitet har en ”vilja att behaga”, ständigt gör hon sig till inför andra, förställer sig och ljuger så att de ska tycka bättre om henne. För att de ska vilja ligga med henne. Nej, man får inte alls vad man blivit lovad när man läser Det känns konstigt… I slutändan var jag bara enormt tacksam att boken tog slut, så att jag kunde stänga igen om den eviga bakfyllan.

Tack till Telegram Förlag för recensionsexemplaret.