Min kamp 2, av Karl Ove Knausgård

Det var ganska trögt till en början men jag tog mig, tro det eller ej, igenom även den här boken!

Knausgård berättar i del två av Min kamp om när han lämnade Norge för Stockholm, när han träffade den blivande frun Linda och hur de fick tre barn i rask takt. Han skriver om kämpiga småbarnsår i storstaden, konflikter med svärföräldrar, middagar med vänner och pusslandet med att kunna vara författare mitt i allt. Som jag skrev i en delrapport efter att ha läst enbart några sidor så ger delar av den här boken mig enorm ångest. Det är något med all den där detaljrikedomen som mest bara är listade fakta som får det att krypa i mig. Varför skriva ner varenda vara på shoppinglistan från mataffären? Varför nämna precis allt man ser när man är ute och går? Knausgård är lik en känslig tonåring som överanalyserar allt andra människor gör, säger och visar. Som om allt handlar om honom. När jag var i tonåren gick det en sitcom på tv vars namn jag glömt men som givetvis handlade om någon lycklig kärnfamilj med lagom stora problem. I ett avsnitt var sonen hemma från skolan och var sjuk när han insåg att alla andras liv fortsatte trots att han inte var där, att skolan inte stängde utan att saker fortfarande hände, saker fortfarande blev sagda. Den självupptagna tonåringen tänker jag på när jag läser Knausgård. Tror inte alls han lever i samma villfarelse men jag får ändå den känslan när jag läser hans böcker som jag fick av det avsnittet av den serien. Varför skulle jag vilja läsa om varenda liten kopp te han dricker, varje skitig blöjpåse som Linda underlåtit att slänga, varje mening någon av dem någonsin sagt? Uppenbarligen finns dessa människor, Knausgård säljer som bara attan, men jag är inte en av dem. Jag förstår inte meningen med att skåda så djupt i någon annans navel.

Sedan kan jag verkligen uppskatta hans utbrott på Sverige som land, att kvinnorna bälgar i sig vatten tills de blir inkontinenta, att barnkalasen delar ut godispåsar innehållande russin och nötter. Där bränner det till, jag känner något. Känner igen mig. Men sen faller han återigen in i detaljerna kring alla promenader han någonsin gått och jag vill, liksom Cinnamonbooks, dunka huvudet i väggen.

Så, blir det någon trea? Ytterst tveksamt.

Min kamp del 1, av Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård har i en dryg vecka stirrat på mig från Vi Läsers framsida där tidningen ligger i badrummet och för varje gång jag passerat så har uppmaningen att plocka upp Min kamp blivit starkare och starkare. Jag önskade mig den första delen i present direkt när den kom ut på svenska men sen blev den stående i bokhyllan, vet faktiskt inte riktigt varför. Så i lördags blev det till slut ändå av att jag började och idag på förmiddag var den utläst.

Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling och då många redan läst den behövs det förmodligen inte så många ord om just det. Knausgård berättar om sin uppväxt, om en dominerande fader och de vanliga tonårsfunderingarna angående alkohol och sex men i bokens andra del övergår det till att handla om pappans död och hur Karl Ove tillsammans med sin bror Yngve städar upp i huset där pappan levde sina sista år och gick bort.

Allt är så omständligt skrivet, det är lite som om han berättar en historia på fyllan: börjar i en ände, kommer på villovägar och sluter (om man har tur) upp trettio sidor senare när jag helt tappat bort vart han började. Det går ofta för långsamt för mig, det är ändlösa sidor när absolut ingenting händer, han vandrar fram och tillbaka och beskriver omgivningarna in i minsta irriterande detalj. Men när det bränner till gör det så ordentligt, den här boken innehåller några extremt vackra och slående formuleringar och passager. Och jag känner igen mig i så mycket, att man är känslokall, att de rätta reaktionerna låter vänta på sig. Att man stöter människor ifrån sig och att man blir tokig om man inte får ett visst mått av ensamhet.

Knausgårds pappas död är även min pappas död och inte blir det lättare av att författaren på alla bilder är väldigt lik min pappa. Våra berättelser glider in i varandra och till slut vet jag inte vad som är mitt och vad som är hans. Jag vet inte vem som är vem. En vän har sagt att jag, kanske, kommer förstå den här seriens storhet i bok tre men frågan är om jag tar mig så långt. Får se om jag ens tar mig an bok två. Precis som så många gånger förut så blir jag inte berörd och som Karl Ove själv så undrar jag vad som är fel på mig.