On The Third Day, av Rhys Thomas

En sjukdom sprider sig över världen och den drabbar genom att först göra sina offer obeskrivligt deprimerade för att på den tredje dagen döda dem. Sjukdomen döps till The Sadness och medan samhället bryter samman flyr Miriam med sina två barn samt svåger från London till ett hus i Cornwall. Problemen blir än värre när det visar sig att långt ifrån alla sjuka dör stillsamt utan somliga blir extremt våldsamma det sista dygnet vilket leder till ännu mer död och sorg.

Jag har mycket svårt att tycka om karaktärerna i den här boken då de flesta är plågsamt stereotypa, kvinnorna är känslosamma och mjäkiga medan männen är praktiska och hårda. Speciellt svårt har jag för huvudpersonen Miriam. Halva boken är hon så oskuldsfull och blåögd att hon närmar sig rent ut sagt korkad. Vad som än händer, vad hon än bevittnar, så behåller hon samma rosiga syn på mänskligheten.  Det förekommer en ”lär inte min son att skjuta med vapen”-diskussion som påminner om den i The Walking Dead och jag vill bara strypa henne. Männen ser till att saker händer medan kvinnorna står vid sidlinjen och piper om människovärde, rättvisa och (tro det eller ej!) vett och etikett. Vid ett tillfälle skriker Miriam He needs love! om en man som brutit sig in i deras matförråd och där någonstans börjar jag nästan önska att hon ska dö. Visst har kvinnorna många bra sidor också, men till slut så ser jag bra de negativa sakerna och praktiskt taget ber om att deras godtrogenhet ska straffa sig. Självklart är allt det de värnar om jätteviktigt, särskilt i en apokalyps, men när de riskerar familjens överlevnad då har det gått för långt. De poänger Miriam faktiskt har drunknar i allt det dumma hon säger och gör och när hon sent omsider utvecklas så blir det otroligt nog inte bättre.

Men jag läser trots allt vidare. Det är inte som när jag läste Flickan från ingenstans och fick kämpa för att avsluta, det rinner på ganska bra här ändå. Jag tycker att Rhys Thomas har ett riktigt fint språk och den där postapokalyptiska ångesten väller över mig varje gång jag öppnar boken. Vet inte vilken sort av döende som är mest obehaglig, de tysta deprimerade som bara tynar bort eller de våldsamma. Länge är mycket av det vi tar för givet i samhället åtminstone delvis normalt i den här berättelsen; strömmen fungerar, människor sitter på puben och dricker öl samt går till jobbet. Det otäcka kryper långsamt in i allas liv men sen går det käpprätt åt helskotta och som jag så många gånger tidigare skrivit så skrämmer det skiten ur mig. Detta oavsett om det handlar om sjukdom eller zombier. Sammanfattningsvis så är boken för lång och det blir tungt när det växlar mellan långa avsnitt av ingenting och extrema våldsscener. De många filosofiska diskussionerna är inte heller min grej. Men trots att jag haft mycket att klaga på så har jag ändå gillat en hel del och faktiskt läst klart. Den här boken gav mig något jag inte riktigt kan sätta fingret på.