Varulven i svensk folktradition, av Ella Odstedt

Den här boken är som en liten skattkista av svenska sägner om varulven som fenomen. Sägner som faktiskt inte alls hade något med fullmåne eller bett att göra, tvärtom blev man förvandlad för att man själv ville det, för att någon kastade en förbannelse på en eller för att ens mamma försökt undgå smärtorna vid barnafödande. Vid det sistnämnda så skulle den blivande modern under graviditeten krypa genom en torkad mödomshinna från en häst men straffet var att ens avkomma då blev en varulv eller mara. Beroende på barnets kön då. Jag värjer mig något mot just beskrivningarna av skillnaderna mellan könen, att varulven alltid är en man och att hans offer nästan alltid är en kvinna. I stort sett alla de här historierna var varningar för kvinnor att lämna hus och hem och var du gravid så skulle du absolut inte ens sticka näsan utanför dörren. Gick du ut i skogen fick du praktiskt taget skylla dig själv. Myterna är påminnelser om ett feodalt och patriarkalt samhälle som inte längre finns i det här landet. Men de ger mig ändå rysningar. Liksom att man i Sverige skyllde på samerna och finländarna, medan de senare tyckte att det var ryssarna som alltid förvandlade hederligt folk till varulvar. Det hela blir till ett dokument om gamla tiders främlingsfientlighet.

Ibland blir det lite mycket med alla dessa varulvsmyter hårt staplade på varandra vilket manar till många korta pauser i läsningen och jag skulle vilja ha fler analyser av historierna, varför vissa typer är mer vanliga i södra Sverige och så vidare. Men den här nyutgåvan av en bok som ursprungligen kom ut 1943 är riktigt fin och har även några nyskrivna avsnitt som bland annat handlar om varulven i fornnordisk tradition och varulven i svensk skönlitteratur. 

Finns att köpa på Armémuseum i Stockholm.