Kulla-Gulla håller sitt löfte - Kulla-Gulla vinner en seger, av Martha Sandwall-Bergström

Fortsätter min omläsning av Kulla-Gulla och kör en per kväll när andan faller på. I Kulla-Gulla håller sitt löfte har Gulla fullt upp med att ta hand om alla barnen när torparfrun Ellen börjat kräkas blod och fått åka till sjukhuset i stan. Det är fattigare än någonsin i stugan och alla arbetar hårt med dagsverken på herrgården Höje samtidigt som de ska ta hand om de egna åkrarna och djuren i ladugården. Men så får en dag patron Sylvester syn på Gulla och ser likheten med hans egen dotter som försvann för tolv år sedan, kan Gulla vara hans barnbarn? Sakta börjar situationen på torpet att bli lättare men så återvänder patrons släkting fröken Regina till Höje och hennes intentioner är allt annat än goda.

Det fortsätter lika fint som i den första boken, det är en riktig fröjd att läsa om den här serien. Situationen i torpet känns autentisk, det varken överdrivs eller sparas på de obehagliga och tuffa scenerna. Man tror på det som händer, man tror på människorna och varför de agerar som de gör. Den enda som blir något schablonmässig är fröken Regina, hon är bara ond ända ut i fingerspetsarna utan att man får lära känna henne bättre.

Kulla-Gulla vinner en seger var min favorit i serien när jag var liten och fortfarande pirrade det lite extra när jag öppnade den. Patron åker utomlands för att hitta bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter och under tiden har fröken Regina kontrollen över Höje herrgård. Matleveranserna från herrgården till torpet slutar att komma men snart får Gulla ännu svårare problem när det verkar som att Regina inte bara vill få bort henne från trakten utan kanske har allvarligare intentioner.

Den här boken har verkligen allt; man får kontrasterna i livet på torpet kontra herrgården, det är spännande och fartfyllt och framför allt så är det rörande och tårframkallande. En liten spoiler men åh vad jag gråter när Gulla åker runt och hämtar hem barnen i slutet av boken, tror även att jag sörjer kossan Skrålla lika mycket som Gulla gör. Fortfarande vill jag säga att det här är den bästa Kulla-Gullaboken, för det som är stort i serien är skildringarna av ett försvunnet fattigsverige. Det som snart kommer i form av bortskämda överklassmänniskor är mest irriterande, men jag fortsätter nog min omläsning och hoppas ta mig igenom alla böckerna.