You don't choose the spirits, they choose you

Någon som kommer ihåg serien Afterlife? En brittisk variant av Medium med sin alldeles egna Alison, fast här heter hon Alison Mundy istället för Alison Duboi, och hon har precis flyttat till Bristol för att komma undan allt vad parapsykologi heter. Men de planerna går givetvis åt pipsvängen. Jag såg säsong ett av den här serien för länge sedan, har för mig att den gick på fyran, och sedan väntade jag på en säsong två som aldrig kom. Eller om jag bara missade den. Hur som helst så har jag nu sett om den första säsongen och är återigen glad över att ha gjort Alisons bekantskap. Ännu lyckligare blir jag när jag minns att jag den här gången har den avslutande säsong två väntandes här på vardagsrumsbordet.

I huvudrollen ser vi fantastiska Lesley Sharp som är otroligt vacker men förmodligen inte skulle få samma slags roll i en amerikansk serie. Detta är klassisk, välgjord BBC-produktion. Det är mörkt och rått, sorgen känns på riktigt och när jag ser på Afterlife så ser jag allt det som har saknats i de amerikanska systerserierna Medium och Ghost Whisperer. Men jag ska inte tala alltför illa om Medium, det var länge en helt okej serie. Fast jag förstod aldrig varför telefonen i sovrummet stod på mannens sida när det alltid var hon som fick samtal mitt i natten. Visserligen blir det bättre teve när hon varje gång måste slänga sig över honom för att svara, men långt ifrån logiskt. Fast tillbaka till Afterlife: Ja, visst är Alison Mundy olycklig och ja, hon dricker för mycket alkohol ur fina, skira glas som alltid för med sig mångdubbla uppsättningar av känslor varje gång de visas i bild. Men hon blir aldrig någon kliché. Avsnitten slutar inte med att hon övertygar alla om sina förmågor och att den döde går in i ljuset till en kör av snyftningar. Tvärtom är slitningarna mellan henne och det övernaturligas antagonist, psykologen Robert Brigde (spelad av alltid lika otroliga Andrew Lincoln: Livet kan börja, The Walking Dead) ofta så råa att man inte förstår varför de envisas med att ens försöka prata med varandra. Men däri ligger även mycket av seriens storhet, nämligen de välskrivna och hisnande dialogerna. Båda har rätt och båda har fel, men omlott och det räknas aldrig poäng. Alison är säker på sin förmåga men ofta osäker på sig själv. Hon gömmer sig i sina kläder och i sin lägenhet men man tror på henne, känner för henne. Jag tycker väldigt mycket om henne. Det och det otroliga sätt att berätta som BBC bemästrar gör Afterlife till en av de bästa dvd-boxarna jag sett på länge.