Jenny of Oldstones

Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long

She couldn't remember their names

They spun her around on the damp old stones

Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day

And into the night through the snow that swept through the hall

From winter to summer then winter again

Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones

Who had loved her the most

Oh Doctor, My Doctor!

Jag har hållit mig från Doktorns värld ett tag nu. Med flit. Jag har saknat det så innerligt, längtat mig blå (pun intended) efter världen som alltid ger tröst, som alltid får mig att skratta högt. Samt gråta. Men jag måste behandla den här världen, den här fantasin, med en försiktighet för den är så stark. Jag skulle kunna försvinna i den. Jag har försvunnit i den. Hur länge sparade jag det sista avsnittet av säsong 7, ett år? Men i söndags beställde jag säsong 8 och såg äntligen det sista avsnittet som jag hållit på under så lång tid. Mina förhoppningar på Peter Capaldi som The Doctor är så skyhöga att jag knappt vågar lufta dem här. Jag hoppas och tror att han kommer väcka mina känslor på samma sätt som David Tennant gjorde. Matt Smith hade inte det mörker som krävdes, även om jag kom att älska honom ändå. Men han var ett mellanspel. Om någon dag eller två anländer säsong 8.

Serier till mamma

Efter en sockerstinn söndagsfika bad mamma om tv-serier att låna och då hon gillar Game of Thrones så tänkte jag att varför inte försöka med allt det andra jag älskar? Så nu skickade jag hem  henne med Firefly, Doctor Who och Torchwood. Ska bli mycket intressant att se vad hon gillar mest, om något av det. Och om hon faller för Captain Tightpants, Captain Jack eller Doktorn. 

The Walking Dead

Viss spoilervarning om du inte sett slutet på säsong 2.

Någon mer än jag som fortfarande tittar på tv-serien The Walking Dead? Har lånat nedanstående bild från Set Phasers to LOL och kan inte annat än instämma till fullo. Säsong 3 är än så länge ganska trist utan min favorit Shane och varför, VARFÖR, kan ingen hålla ordning på snorungen Carl!? Det är nästan alltid han som är ansvarig för den där lilla gröna remsan i diagrammet här nedan.



Torka aldrig tårar, avsnitt 3

Tror inte jag sett något så hjärtskärande på tv tidigare. Pauls sista julbjudning toppades endast av hans begravning och jag blev så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Förstår inte, återigen, hur jag ska kunna vänta på bok två och tre i den här serien och än mindre hur jag ska kunna läsa dem utan att bryta ihop.Fast det är ju å andra sidan lite meningen med Torka aldrig tårar utan handskar, att man ska bryta ihop.

You don't choose the spirits, they choose you

Någon som kommer ihåg serien Afterlife? En brittisk variant av Medium med sin alldeles egna Alison, fast här heter hon Alison Mundy istället för Alison Duboi, och hon har precis flyttat till Bristol för att komma undan allt vad parapsykologi heter. Men de planerna går givetvis åt pipsvängen. Jag såg säsong ett av den här serien för länge sedan, har för mig att den gick på fyran, och sedan väntade jag på en säsong två som aldrig kom. Eller om jag bara missade den. Hur som helst så har jag nu sett om den första säsongen och är återigen glad över att ha gjort Alisons bekantskap. Ännu lyckligare blir jag när jag minns att jag den här gången har den avslutande säsong två väntandes här på vardagsrumsbordet.

I huvudrollen ser vi fantastiska Lesley Sharp som är otroligt vacker men förmodligen inte skulle få samma slags roll i en amerikansk serie. Detta är klassisk, välgjord BBC-produktion. Det är mörkt och rått, sorgen känns på riktigt och när jag ser på Afterlife så ser jag allt det som har saknats i de amerikanska systerserierna Medium och Ghost Whisperer. Men jag ska inte tala alltför illa om Medium, det var länge en helt okej serie. Fast jag förstod aldrig varför telefonen i sovrummet stod på mannens sida när det alltid var hon som fick samtal mitt i natten. Visserligen blir det bättre teve när hon varje gång måste slänga sig över honom för att svara, men långt ifrån logiskt. Fast tillbaka till Afterlife: Ja, visst är Alison Mundy olycklig och ja, hon dricker för mycket alkohol ur fina, skira glas som alltid för med sig mångdubbla uppsättningar av känslor varje gång de visas i bild. Men hon blir aldrig någon kliché. Avsnitten slutar inte med att hon övertygar alla om sina förmågor och att den döde går in i ljuset till en kör av snyftningar. Tvärtom är slitningarna mellan henne och det övernaturligas antagonist, psykologen Robert Brigde (spelad av alltid lika otroliga Andrew Lincoln: Livet kan börja, The Walking Dead) ofta så råa att man inte förstår varför de envisas med att ens försöka prata med varandra. Men däri ligger även mycket av seriens storhet, nämligen de välskrivna och hisnande dialogerna. Båda har rätt och båda har fel, men omlott och det räknas aldrig poäng. Alison är säker på sin förmåga men ofta osäker på sig själv. Hon gömmer sig i sina kläder och i sin lägenhet men man tror på henne, känner för henne. Jag tycker väldigt mycket om henne. Det och det otroliga sätt att berätta som BBC bemästrar gör Afterlife till en av de bästa dvd-boxarna jag sett på länge.

Zombiehäst

Spoilervarning för teveserien Game of Thrones, säsong 2.

Jisses amalia, såg ni närbilden av zombiehästen i sista avsnittet av Game of Thrones!? Snyggt, läskigt och helt, helt.. underbart. Hela armén av White Walkers var fantastisk och där beställde jag den tredje boken i serien från Adlibris. Detta trots mina tidigare velanden angående om jag skulle läsa vidare eller inte.

– He’s not my boyfriend, Mickey! He’s better than that, he is much more important. *

Som vanligt: spoilervarning!

Doctor Who, säsong 1 - 2005.

Vi börjar med The Doctor's Theme. Bara för att den är så vacker.

Först några tankar i punktform.

• Vet att Bille Piper som Rose blir smalare senare men här i säsong ett så är hon normalviktig och jag kan inte nog betona hur mycket det uppskattas. (Nej, hon är inte farligt smal senare heller, men här ser hon mer ut som de flesta tjejer jag känner.)
• När Christopher Eccleston ler så känns det ända ner i tårna och jag är fortfarande lite sur över att han inte fick/ville (vet inte orsaken här) åtminstone en till säsong, hade gärna sett honom utveckla sin rolltolkning.

• Det är roligt när två av skådespelarna från Torchwood dyker upp i avsnitt tre och fyra och än bättre blir det när Captain Jack Harkness sluter upp i slutet av säsongen och lyser upp de sista fem avsnitten genom att flirta med eller skjuta på allt som rör sig.
• Det första avsnittet handlar om plast med medvetande vilket är ganska passande då seriens specialeffekter i ärlighetens namn är just plastiga. Men det spelar inte så stor roll då Doctor Who handlar om tro och om att ha hjärta.

Det är först nu när jag ser om säsong ett som jag ser hur mycket mer dyster serien har blivit på sistone, mer invecklad och det finns en känsla av mörker som inte fanns där i början även om det ofta var allvarligt, våldsamt och dödligt redan då. Jag gillar budskapet: motståndet till våld och vapen, tron på att konflikter kan och bör lösas med ord och inte nävarna. Att mod inte är förbehållet de stora, starka och vackra. Allt handlar om attityd, om att vara öppen och våga. Men inte ens doktorn är fullkomlig, han tvekar, gör misstag och framförallt – älskar. Det är dock intressant vad man anser vara barntillåtet. Doctor Who visar inget snuskigt, sex omnämns som ”att dansa”, och huvudpersonerna gör inget grövre än kyska pussar och att hålla handen. Men folk dör som flugor i många avsnitt, visserligen till synes oblodiga dödsfall som oftast sker utanför själva bilden men man vet om att det sker. Jag menar inte att det ska finnas grova sexscener i program tillåtna för unga men det är ändå något underligt med denna moralpanik över allt som handlar om nakna människor när lidande och död är okej.

Jag fullkomligt älskar Rose och hennes familj. Mamman Jackie är härligt irriterande och pojkvännen Mickey är otroligt söt, det tar lite tid men den sistnämnda växer från ganska mesig till fantastisk under de kommande säsongerna. Men här i säsong ett är han fortfarande den snälla killen som väntar på Rose och jag tror att jag gillar honom så mycket just för att jag anar att jag skulle vara precis som han är. För trots att jag kan drömma om att vara den som släpper allt för att ta doktorns hand och resa till främmande världar så vet jag att jag med största sannolikhet skulle vara den som nervöst väntar hemma. Jag skulle vara Mickey.

*Avsnitt 4 Aliens of London.

Doctor Who-sommaren börjar NU!

Nu har min nya Sonic Screwdriver äntligen kommit så härmed förklarar jag Doctor Who-sommaren 2012 som startad! Ikväll börjar jag med "Säsong 1", som egentligen enbart är första nya säsongen, med underbare Christopher Eccleston som The Doctor. Och så Rose...åh vad jag har saknat Rose. Det ska bli fantastiskt att se om allt, underbart att tiden äntligen är inne. Medan jag preppar dvd-spelaren, kokar te och hämtar chokladen ur skafferiet så kan du läsa de två artiklar om fandom och specifikt Doctor Who-fandom som DN passande nog publicerade  idag. Du hittar dem här och här!