tisdag 20 december 2011

Sagan om ringen - tio år senare

Läser hos Sara att det är tio år sedan första Lord of the Rings-filmen hade premiär. Hon tipsar om bloggen Drömmarnas Berg där ett gäng skribenter, inklusive Sara själv, berättar om vad de kände inför och efter premiären samt vilken relation de haft till Sagan om ringen i stort. Riktigt rolig och nostalgisk läsning.

Min första kontakt med J.R.R. Tolkien var som för så många andra när jag hittade Sagan om ringen i mammas bokhylla (de flesta av min barndoms aha-upplevelser vad gäller läsning har börjat där). Det var en utgåva med alla tre böckerna i en och bladen var bibeltunna men ändå hade de lyckats klämma in ganska många illustrationer (om jag ska vara helt ärlig så var det bilderna som lockade). Där någonstans föddes en evig kärlek till Midgård och alla dess invånare och jag blev minst sagt förskräckt när jag långt senare förstod att det var Peter Jackson som skulle regissera… Hur kunde de ge en B-filmsregissör (Braindead, Bad Taste) ansvar för det viktigaste verket någonsin inom fantasy?! Jag var på dejt den där första gången jag såg Sagan om ringen på bio. Egentligen hade jag nog föredragit att se den med vänner men plötsligt stod vi där i kö med biljetterna i hand, några dagar efter premiären. Det tog inte lång stund innan jag glömde vem jag var där med, han försvann någonstans i öppningsscenerna och ersattes av de karaktärer som gått bredvid mig under så många år. Att se dem komma till liv var bland det största jag upplevt i en biosalong. Nu är Peter Jackson redan Sir Peter Jackson och väldigt gift men om det stod i min makt så skulle jag adla honom igen. Samt fria.

Men jag håller med dig Sara, det finns inte många som går upp mot Aragorn. Har till och med förlåtit honom för att han brast ut i sång i slutet av tredje filmen.

14 kommentarer:

  1. 10 år! Jävlar va tiden går fort :P Då var jag alltså runt 14 år haha! =)

    SvaraRadera
  2. Miriam: Och ju äldre man blir, desto fortare går tiden. :-)

    SvaraRadera
  3. Ooh, vad mycket nostalgi. :) Mitt första möte med Tolkien var när jag fick Sagan om Ringen i julklapp av min syster julen 2000. Jag gick i nionde klass och hade aldrig hört talas om författaren. :O Men det tog inte många dagar innan bok ett var utläst och de övriga två, inklusive The Hobbit, inhandlades. Jag blev riktigt LotR-biten (medan lillasyster tyckte mer om Harry Potter) och var i sjunde himlen när filmen kom ut (särskilt eftersom jag hade haft en major crush på Elijah Wood sen tioårsåldern pga. filmer som The Good Son och Huckleberry Finn). Tror jag såg första LotR-filmen på bio fyra gånger. Och de övriga två köade jag till för att få biljetter till premiärerna hela natten. Vilka minnen. :P Nu är man vuxen och intelika nördig längre, men väntar ändå på The Hobbit med spänning!

    SvaraRadera
  4. Sofia: Fantastiskt mycket nostalgi. :-) Och jag älskar att läsa om andra människors relationer till gemensamt älskade böcker. Speciellt kul blir det med LotR för dem antingen älskar eller hatar man och när man älskar så verkar man göra det lite extra mycket.

    Elijah Wood är inte min favorit i filmerna men efter att ha sett detta klipp på Youtube så har jag ändrat mig lite. Hans skratt gör mig lycklig. :-)
    http://www.youtube.com/watch?v=KMlVxiYPNe4

    SvaraRadera
  5. För tio år sedan var jag ju nästan fortfarande ung! Herreminskapare!

    Somliga delar av filmerna minns jag fortfarande som extremt bra. Men aldrig i livet att jag skulle orka se dem igen. jag tror faktiskt att jag aldrig NÅGONSIN mer vill se om dem. Det är som med somliga hårdrockslåtar jag gillat som fan, jag gillar dem fortfarande - i princip. Men det är sönderspelat, söndertittat.

    Det där med att han brast ut i sång förundrar mig än i dag. Hur TÄNKTE JACKSON egentligen? Och världen i filmen kändes georafiskt liten. "Kom så kilar vi över till Sauron och ger honom på käften".

    Homoerotiken/laddningen mellan Sam och Frodo var gullig.

    SvaraRadera
  6. Swedish Zombie: Haha, det var lite min känsla också. :-) Nästan fortfarande ung...

    Jag tillhör ju dem som ser om och om igen. Går det på teve så försöker jag åtminstone se de delar jag tycker extra mycket om. Sen gör det inget om jag somnar i mitten eller hittar något på någon annan kanal.

    När han började sjunga kröp jag och min kompis in under våra jackor i biosalongen och försökte med tankekraft beama oss ut därifrån. Extremt plågsamt.

    SvaraRadera
  7. Ela: Hahaha, han har ett jätteroligt skratt - han låter ju inte riktigt klok. :P
    Nu har förresten trailern till The Hobbit äntligen kommit! :D http://www.youtube.com/watch?v=G0k3kHtyoqc&feature=player_embedded

    SvaraRadera
  8. Fint inlägg! :) Jag var ju, som skrivet, exalterad över att just Jackson skulle regissera, eftersom han hade gjort Heavenly Creatures OCH Braindead. Det kändes som han hade den bredd som krävdes, hehe.

    SvaraRadera
  9. Sofia: Fantastiskt tokigt och härligt skratt. :-)

    Ja, jag såg trailern till The Hobbit! Förstår inte hur jag ska kunna vänta tills den kommer, det såg ut att kunna bli riktigt bra.

    SvaraRadera
  10. Sara BE: Tack! :-)

    Roligt hur olika man kan se på saker. Det som är något positivt för den ena är negativt för den andra. Jag har hur som helst helt ändrat åsikt om Jackson numera.

    SvaraRadera
  11. Trailern till The Hobbit ser ju onekligen lovande ut, men har ni tänkt på en sak: http://kulturkonsument2012.wordpress.com/2011/12/21/basta-filmen-2012/ ?

    SvaraRadera
  12. kulturkonsument: Nej, det hade jag faktiskt inte tänkt på. :-) Men från och med nu så kommer jag att göra det.

    SvaraRadera
  13. Haha, är jag den enda som är glad att Aragorn sjöng i slutet av RotK? :D
    Jag håller ju på att bli helt till mig av glädje för att dvärgarna sjunger i trailern till The Hobbit, med tanke på att sång och poesi är en så stor del av böckerna (går ju knappt att läsa 10 sidor i sträck utan att någon reciterar en vers eller brister ut i sång).

    SvaraRadera
  14. Sara: Det k a n vara så att du är den enda som är glad åt det. ;-) Nej, jag vet ju att sång och poesi är en stor sak i böckerna och dvärgsång alá medeltid har jag inget problem med. Men det var en HELT annan sak att sitta där i biosalongen och se den store krigshjälten i balsamerat och kammat hår brista ut i finsång... Det bara krockade i mitt huvud. Fast jag har kommit över det nu. I varje fall nästan helt. Delvis.

    SvaraRadera