The Painted Darkess, av Brian James Freeman

I paint against the darkness.

När Henry var fem år var han med om något hemskt i skogen, en händelse så fruktansvärd att han knappt kunde berätta om den utan fick uttrycka sig med hjälp av kritor och teckningar. Med tiden förträngde han allt men fortsatte att måla och nu tjugo år senare försörjer han sig som konstnär och lever med fru och barn ute på landet. Fast det är något som inte stämmer med källaren i det gamla stenhuset, inte nog med att den uråldriga värmepannan krånglar, är det något mer än spindlar och råttor som lever där nere? När en vinterstorm närmar sig dras allt till sin spets.

Förutsättningarna är en aning kliché: det ensamma huset på landet, det förträngda barndomsminnet och konstnären som målar det han inte kan verbalisera, det sistnämnda givetvis till frugans frustration så i början av boken packar hon in barnet i bilen och åker till föräldrarna. Och lämnar Henry i det stoora hemska huset i skoogen där yxmördaren gick bärsärkagång och dödade femton tonåriga flickor som badade toppless för många år sedan mitt i natten. Fast okej, det där kursiva hittade jag på. Men jag får lite den känslan, för det är en berättelse som berättats tusentals gånger förut och för att det fortfarande ska vara intressant så måste något nytt tillkomma. En annorlunda twist eller något språkligt. Men tro nu inte att det här är enbart dåligt, bitvis så är det en nervkittlande historia som jag ivrigt läste ut för att få veta hur allt hängde ihop. Men som spökhistoria kände jag att något saknades och mot slutet så blev det ganska likt Stephen King när han sabbar finalen genom att visa för mycket av monstret. Och ärligt talat så blev jag inte särskilt rädd av The Painted Darkness vilket jag gärna annars blir då jag har en överaktiv fantasi. Då jag dessutom läste hela boken (det tog en kväll, boken har bara 171 sidor) i mammas hus, i rummet där min pappa gick bort och där garderobsdörrarna lever sina egna liv nätterna igenom, utan att ens misstänka att jag inte var ensam – det är inget gott betyg för en spökhistoria. När jag läste exempelvis Evig natt av Michelle Paver så vaknade jag tidig morgon och var vettskrämd. Så för att sammanfatta: en okej historia, men inte särskilt läskig.