En ring av järn, av Susan Cooper

När Will, den sjunde sonen till en sjunde son, fyller elva år får han en ring av järn av bonden i gården bredvid. Ringen överlämnas med orden: Vandraren är på färde. Natten blir svår och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig. Men vad betyder det? Ibland när han rör vid järnet så är det skållhet, andra gånger kallt som is. Det verkar som att det försöker varna honom för faror och andra gånger leder honom på rätt spår. Snart vecklas en ny verklighet upp för Will, en klassisk kamp på gott och ont där han själv spelar huvudrollen.

Som jag har kämpat med den här boken, de knappa tvåhundra sidorna barnbok har fått mig nästintill gråtfärdig vid flera tillfällen. Hur svårt kan det bli? Det är i stort sett noll flyt i språkrytmen, jag får kriga mig igenom texten. Det är även ganska konstig fantasy; Will svävar mest runt och bara snubblar över de sakerna han är ålagd att hitta. Jag förväntade mig mera ett quest, ett äventyr, men icke. Det är exakt som i den första boken Ovan hav under sten där barnen bara sprang rakt på allt viktigt av slump. Det snöar, Will går mellan århundradena, tiden stannar, alla pratar i en evighet om vad som kommer att hända, Will är rädd, någon fixar skivan, Will är glad. Upprepa vid behov. Det brände till vid några få tillfällen, jag blev faktiskt nästan rädd en eller två gånger. Cooper borde ha utnyttjat sin talang för att måla upp skrämmande miljöer mer. Kanske blev det bättre mot slutet, det vet jag faktiskt inte för jag slarvläste de sista sextio sidorna i ren desperation. Bok nummer tre, Lövhäxan, får nog vänta ett tag.

Språkförbistring i Cornwall, del 2

Skräppa, någon?

"Hans far småskrattade. 'Bry dig inte om det, jag ville bara skräppa litet.'"

En ring av järn, sidan 77.

Enligt SAOL betyder det att skryta, Wills pappa ville bara skryta lite. Det var länge sedan jag behövde slå upp så många ord i en barnbok...

Språkförbistring i sjuttiotalets Cornwall

Det är inte lätt att läsa Susan Coopers The Dark is Rising-serie. Språket är otroligt ålderdomligt och jag kan verkligen inte förstå hur barn ska ta sig igenom detta själva, hur gjorde jag själv i slukaråldern? Någon som utan att slå upp det vet vad ordet sölja betyder och hur många elvaåringar (målgruppen för boken) kan det? Kanske var det ett vanligare ord för fyrtio år sedan.

(Lär mig på Wikipedia att sölja är ett slags spänne, hylsa eller ring som håller samman något.)

Nygammal bok

Fortsätter The Dark is Rising-serien med En ring av järn och redan efter knappt trettio sidor gillar jag allt mer än den första boken. Framsidan är fantastiskt fin och huvudpersonen Will känns mer realistisk än de tre syskonen i den första delen gjorde tillsammans. Det är bättre skrivet helt enkelt, samt läskigare.

Ovan hav under sten, av Susan Cooper

Syskonen Jane, Barney och Simon kommer med sina föräldrar till Grey House i Cornwall för att spendera sommaren där med onkel Merry. En regnig och tråkig dag går de på upptäcktsfärd i det enorma huset (Narnia, anyone?) när de hittar en väldigt gammal karta med hintar om skatter och Kung Arthur. Men mycket snart inser de att de inte är ensamma om att vilja leta efter kartans hemligheter och snabbt är de indragna i en kamp om ljus och mörker. En kamp som har pågått i många hundra år.

Översättningen är till och från tveksam och korrekturläsningen har varit under all kritik. Det borde inte betyda så jättemycket men när det hela tiden dyker upp små underligheter så drar det ner helhetsbetyget. Många gånger stannade jag upp och undrade vilka barn som pratar på det här sättet för syskonen är fruktansvärt väluppfostrade, artiga och vuxna till sättet. Jag har svårt att tro att ens akademikerungar i England på sextiotalet skulle bete sig och prata så här. Sedan är skurkarna något slags inverterade Vi Fem-bovar, istället för svartmuskiga främlingar så är det här de vackra och perfekta som är onda. En nyans bättre än illa dold rasism men ändå förutsägbart och trist. Sedan alla dessa ”lyckliga sammanträffanden”… Barnen råkar alltid befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. De kan vandra i timmar men stannar givetvis för en paus eller picknick exakt på den plats som de ska leta efter på kartan. Tröttsamt. Den enda nyanserade och intressanta personen är onkel Merry, alla andra är schabloner på något sätt. Föräldrarna är slätstrukna, barnen exakt vad som förväntas av deras kön (pojkarna smutsar gärna ner sig och gillar äventyr medan Jane rynkar på näsan av fläckar på kläderna och stannar hemma när de blir erbjudna en båttur) Men ändå läste jag vidare och avslutade, för jag vill minnas att böckerna som följer i den här serien är väldigt mycket bättre. Så nu har jag plockat upp förväntningarna ett par hack och fortsätter med En ring av järn.

 

The Dark is Rising

Läste den här serien av Susan Cooper som barn men nu minns jag faktiskt nästan inget av dem. Alls. Började med den första delen, Ovan hav under sten, igår kväll och kommer ihåg själva känslan (Cornwall! Åh vad jag ville åka till Cornwall när jag läste det här för tjugofem år sedan!) berättelsen ger men inte så mycket mer än så. Allt är väldigt Narnia med syskonen som går på upptäcktsfärd i det stora huset på landet när det regnar för mycket för att vara utomhus samt en gnutta Vi Fem med könsrollerna då det alltid är den väldigt tjejiga systern Jane som upprörs av smuts och vill hålla ordning medan killarna bara är. Men man kanske får ha lite överseende då boken skrevs på sextiotalet.