TV-serielördag: Locke & Key

Det fullkomligt kryllar av originalserier från Netflix och förvånansvärt många är riktigt, riktigt bra. När jag blev tokigt förkyld i februari klämde jag först October Faction och sedan Locke & Key i snabb takt, två serier med sin grund i serietidningsvärlden. Den senare handlar om familjen Locke, där pappan nyligen mördats av en av sina studenter. Resten av familjen: mamman och tre barn, plockar ihop allt de äger och flyttar från Seattle till pappans barndomshus i en stad på landet. Och det är självklart inte vilket hus som helst. Redan när de anländer börjar den yngsta killen att vara med om underliga saker och hittar gömda nycklar över hela huset. Nycklar som är ingångar till olika magiska världar och funktioner. Snart är även de två äldre tonårssyskonen med på banan och tillsammans försöker lista ut vad som hände deras pappa när han var ung i samma hus.

Tidigare när jag sökte på den här seriens åldersgräns så hittade jag sju år. Men det kändes ärligt talat inte helt rätt och när jag efter att lite tid passerat sökte på det igen så verkar det vara det mer lämpliga 13+.  För ofta är det ganska läskigt, det förekommer till och med jump scare, så man bör kanske inte sätta de mest lättskrämda framför den här serien även om allt givetvis handlar om det individuella barnets mognat. Men det är oerhört spännande och ibland är det nästan omöjligt att bara se ett avsnitt. Det handlar om magi, död, skuld, mörker och sorg. Men kärleken mellan de olika familjemedlemmarna är jättefin och även om den inte övervinner precis allt så löser de ändå mycket tillsammans, ofta genom att faktiskt lyssna till vad den andre har att säga. Jag rekommenderar verkligen Locke & Key som har en modern Narnia-känsla genom tio fartfyllda avsnitt.

TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

TV-serielördag: The Umbrella Academy

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.

TV-serielördag: Preacher - Säsong 1

Jag har aldrig haft sådana problem att beskriva handlingen i en tv-serie som jag har nu. Preacher är sannerligen obeskrivbar men vi gör väl ett försök. Det handlar om prästen Jesse Custer som förtvivlat försöker driva sin pappas kyrka, trots fallande besökssiffror i den alltmer döende småstaden. En dag flyger en stor kraft in i honom, en kraft som innebär att han kan få människor att göra som han vill. Jesse ser givetvis sin chans att få fler besökare till gudstjänsten varje söndag och börjar dessutom att försöka medla i konflikter i staden, göra Guds arbete helt enkelt. För han är säker på att han fått den här kraften av en anledning. För att göra gott. Ungefär samtidigt kommer en över hundra år gammal vampyr till staden, samtidigt som Jesses gamla flickvän vill ha hjälp med ett jobb. Det dyker även upp två änglar som på alla möjliga sätt försöker ta tillbaka den här kraften som de tappat bort... 

Preacher är något av det blodigaste jag har sett. Men det är samtidigt fyllt med en sådan torr humor och värme att jag inte kunnat värja mig. Jag tycker så förtvivlat mycket om alla de tre huvudpersonerna: prästen, hans ex-flickvän Tulip och vampyren Cassidy. Även om det förekommer många tokerier så finns där historier och ett förflutet som aldrig glöms bort, mitt i blodbadet känns historierna genuina. Men det kan ta ett tag att vänja sig vid berättarsättet, så få inte panik och ge upp efter ett eller två avsnitt. Låt allt sjunka in och fortsätt bara titta, se åtminstone fem eller sex avsnitt innan du anser att du fått nog.

TV-serielördag - The Haunting of Hill House

För att återigen klargöra: den här nyinspelningen av The Haunting of Hill House har nästan ingenting att göra med boken av Shirley Jackson, förutom själva huset som fortfarande spelar huvudrollen. Hela grundhistorien har ändrats och jag förstår varför för den befintliga boken inte kunde dras ut till en serie om tio avsnitt. Fembarnsfamiljen Crain flyttar in i Hill House för att renovera byggnaden över en sommar och sedan sälja den till hösten. They're gonna flip a house! De har gjort detta förut och hoppas på så pass mycket vinst att de ska kunna sluta flytta runt och renovera, och istället bygga ett eget hus. Mycket snart tvingas de dock inse att detta inte är vilket hus som helst. Barnen ser otäcka saker och drömmer mardrömmar. Husets två anställda bor utanför området och vägrar arbeta när mörkret fallit. Föräldrarna Crain verkar veta mer än de avslöjar för sina barn men kämpar hårt med att hålla budgeten i renoveringarna, de tröstar och slätar över. Är du helt säker på vad du såg? Kanske sov du fortfarande? Kan allt ha varit en dröm? Fokuserar på att de snart ska komma därifrån. Samtidigt får vi följa barnen som vuxna, mer än tjugo år senare, när alla är långt borta från Hill House och den katastrof som satte stopp för deras tid där. De har definitivt präglats av att under några veckor ha bott i ett av de hemskaste spökhusen i USA och inte har det blivit bättre av att många av dem ärvt sin mammas känslighet för det övernaturliga. På fler än ett sätt kan man säga att de fortfarande är hemsökta.

Den här serien drivs av en kittlande smygande skräck; kamerorna glider runt i ett spökhus fyllt av snirklande trappor, långa korridorer med mattor och tapeter i mörka färger. Det är en byggnad med statyer och vrår, ett hus som bär på hemligheter. Om nätterna släpps fasansfulla väsen fram. Det förekommer viss jump scare, men inte så att det blir för mycket. Jag gillar verkligen den här serien som tryckte på helt rätt skrämsel-knappar för mig. Det är något speciellt när huvudpersonerna fastnar i sina egna huvuden och inte kommer ut, när mycket av det läskiga händer inom dem själva. Men allt är självklart också rejält kryddat med spöken och bårhus, för givetvis blir ett av barnen ägare till en begravningsbyrå när hon är vuxen... Det enda riktigt negativa jag har att säga handlar om det sista avsnittet, som blev på tok för övertydligt och välordnat, snudd på gulligt. Man behöver inte förklara allt, heller inte lösa alla problem. Men innan man kom dit var den här serien en fröjd.

Om ni (som jag) sitter och funderar på var ni har sett den yngre versionen av pappan, så kan jag avslöja att han spelade Elliott i E.T.

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina

Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!

TV-serielördag - A Discovery of Witches

Jag har nu sett fyra avsnitt av HBO's A Discovery of Witches och vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka. Visst kommer jag fortsätta med fler avsnitt allteftersom de släpps (det femte kommer idag) men hur länge kommer det faktiskt vara titt-värdigt? De magiska delarna är fantastiska, liksom det som handlar om Bodleian Library i Oxford, slottsmiljön i Frankrike och hela känslan av ett samhälle med häxor, demoner och vampyrer. Det är så mycket som är rätt. Blinkningar till andra filmer och serier om det övernaturliga. Men. Jag får hela tiden en obehaglig Fifty Shades of Grey-vibe och den har jag svårt att förklara. Seriens Diana är dock långt ifrån den bokens huvudperson Ana. För Diana förklarar hela tiden att hon vill göra sina egna val och ta sina egna beslut, trots att Matthew gärna försöker vara överbeskyddande på ett "charmigt" medeltida sätt. Jag tror att problemet ligger i att jag tycker att Den Storslagna Kärlekshistorien inte är trovärdig. Eller, den växlar mellan att vara hyfsat fin och ganska outhärdlig. Det blir så fel när de måste berätta för oss hur storslaget kära huvudpersonerna är, istället för att det visas och gestaltas. Men givetvis har jag köpt boken allt bygger på för att se om det är bättre där!

TV-serielördag: Westworld säsong 2

Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!

Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we are) Westworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek. 

TV-serielördag: Så många serier!

För första gången på länge så känns januari inte lika grått och trist som det skulle kunna göra; serie efter serie har åter premiär på tv och olika streamningstjänster vilket gör vardagskvällarna en hel del roligare. Här kommer några av mina favoriter!

Bron

Hur ska livet bli när man inte längre får följa Saga Norén, Länskrim, Malmö? Jag är i vanliga fall svårt allergisk mot svenska produktioner men här kan jag inte annat än älska. Så mörkt, så tröstlöst och grått. Så underbart. Brons sista säsong har öppnat starkt. 

The Magicians

Säsong 3 av The Magicians har nu börjat gå på amerikanska SYFY channel och HBO. Jag avgudar böckerna och är nästan orimligt förtjust i filmatiseringarna. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även denna säsongen håller måttet, vilket jag egentligen inte hyser några som helst tvivel om.

Star Trek Discovery

Vi har väntat så länge på en ny Star Trek och jag var rädd att förväntningarna skulle lägga krokben för vad som än skulle komma. Men icke. Det är är briljant på så många sätt att jag inte kan skriva kort om det. Folk har blivit upprörda över de starka kvinnliga karaktärerna, att skeppen inte ser ut som de borde, att homosexuella män har framträdande roller. Vilket enbart bevisar att detta är storartat och viktigt. 

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.

TV-serielördag: Stranger Things 2

Den kom tillbaka. Nej, vänta: DEN KOM TILLBAKA! Stranger Things återvände för en säsong 2 och mitt hjärta fullkomligt svämmar över av känslor. Jag är så oerhört förälskad i sheriff Jim Hopper, vrålar tillsammans med Joyce Byers (Winona Ryder är kick ass!) allteftersom hon försöker förstå sig på sonen Will och jag älskar alla de otaliga barn- och ungdomsrollerna som om de vore riktiga människor i min närhet. Som jag skrev om säsong 1 så är det så 80-taligt som det kan bli, det är lite som att ha tagit en tur med en tidsmaskin. Men detta är inte en upprepning av det vi såg förra sommaren, både karaktärerna och berättelsen har vuxit även om det är samma monster vi bekämpar. Jag skriver "vi" för det känns verkligen som att man är där, tillsammans med Eleven, Mike, Lucas, Dustin, Max och Steve. Om du inte sett säsong 1: gör det omedelbums. Fortsätt sedan med säsong 2. Upprepa vid behov. Jag vill inte skriva för mycket om själva berättelsen då jag är rädd för att spoila men ja, det är mycket science fiction fast handlar i slutändan ändå mest om vänskap och kärlek men utan att bli pinsamt eller sliskigt, bara hjärteknipande och stundtals gastkramande.

TV-serielördag: Star Trek Discovery

Jag säger bara: wow! Det här är en serie som verkligen är i framkant vad gäller feminism och allmän jämställdhet. Kvinnorna får göra mer och vara mer än bara företräda könet kvinna. De får vara modiga, dumdristiga, smarta, försiktiga och elaka samt alla andra saker som manliga rollinnehavare fått vara sedan tv.s begynnelse och där man förr gärna petade in en kjol för sakens skull. Då ofta en person vars roll var att förkroppsliga "den sexiga" eller "modersfiguren" (för något annat gick inte att tänka sig av en kvinna) men hon var aldrig menad att vara en fullvärdig del av gruppen. Star Trek Discovery bevisar att vi inte längre enbart är bärare av bröst. Vi är komplexa, vi är människor. Vi är precis som alla andra killar. 

Det är ledsamt hur få trovärdiga kvinnliga roller det i allmänhet fortfarande finns även om det på senare år har blivit mycket bättre. Därför blir bristen extra tydlig är när man äntligen får det serverat så fint som man gjort det i Star Trek Discovery, när man får leva i den här jämställda världen för en stund. När man sedan dessutom förstår att de här kvinnorna inte nödvändigtvis måste vara vita så blir det ännu bättre. Revolutionen är här, systrar! Star Trek har en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare, i verkligheten heter hon Sonequa Martin-Green och hon är fantastisk. Smaka på den meningen, för det är så frihet smakar. Men att inkludera komplexa kvinnliga karaktärer utesluter inte manliga dito för vi kan få alltihopa! Jag fullkomligt älskar Jason Isaacs (mest känd som Lucius Malfoy i Harry Potter) som kapten Gabriel Lorca. Ännu en positiv sak med serien är att vi inte blir överösta med en massa romantik, åtminstone inte initialt. Inget ständigt flirtande som ofta pågår i serier just för att bekräfta och befästa könsroller. Vi har kommit ända till avsnitt fem innan kärleken visar sig för första gången och det är långt ifrån en flirt utan en trygg relation mellan två män. Jag tycker så mycket om vad skaparna av den här serien gör för jämställdheten i världen, med till synes små medel skapar de något rasande vackert och stort. För det kan vara så här "enkelt" att skapa en tv-serie där alla får plats: män och kvinnor, av alla hudfärger och sexuella preferenser. Jisses, det finns till och med plats för klingons. 

I övrigt så är det exakt såsom Star Trek ska vara: rymd, tighta kläder och en ständig strid mellan känslor och vad som är logiskt.

TV-serielördag: THE CROWN

Jag brukar inte bli imponerad av kungligheter, åtminstone inte de nu levande, men man behöver bara titta lite bakåt i tiden för att jag genast ska finna det mer intressant. Förra helgen började jag, utan några riktiga förväntningar, att se på The Crown. Berättelsen om hur prinsessan Elisabeth av England blev drottning Elisabeth när hennes pappa, kung George VI dog i lungcancer 1952, och visst imponerar hon! Denna unga kvinna som fick hela ansvaret och kronan, blott tjugofem år gammal. Men än mer imponerar lillasyster Margaret. Hennes förälskelse i kapten Peter Townsend (femton år äldre samt frånskild) och den medföljande skandalen är oerhört hjärteknipande då hon förvägrades gifta sig med honom under hotet att hon skulle förlora titel och apanage, förutom den mediala skada hon skulle åsamka Elisabet. När hon flera år senare väl gifte sig med en annan man förvandlades det alltför snabbt till ett olyckligt äktenskap som inte höll. Jag insåg tidigt att jag måste hitta och läsa böcker om den här kvinnan; hon som rökte, drack och hade "skandalösa" kärleksaffärer. Kvinnan som, åtminstone till en början, inte ville låta hovets alla regler begränsa henne

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Den riktiga prinsessan Margaret.

TV-serielördag: Westworld

Vi befinner oss i en nära förestående framtid där de allra rikaste ständigt söker större och häftigare upplevelser och den mest ultimata semestern får man i nöjesparken Westworld. Det är vilda western, fast på riktigt! Man får bo tillsammans med, umgås med, döda och ha sex med robotar som ser ut precis som vi men som inuti till största delen är mekaniska. Om robotarna ”dör” så lagas de, minnet raderas och de skickas ut igen. De är programmerade med en bakgrund och ofta bundna till en historia som berättas om och om igen, för besökarnas höga nöje. Där finns de prostituerade på horhuset som ägnar dagarna åt att dricka sprit och ragga upp kunder med samma repliker om och om igen. Men även den unga kvinnan som varje morgon pussar sin pappa adjö, ger sig ut för att måla landskap och återkommer hem om kvällen bara för att se fadern bli brutalt mördad. Mannen som varje dag anländer med tåget. Mannen i den svarta hatten. Samtidigt får vi följa de programmerare, mekaniker, säkerhetspersonal och chefer som kontrollerar hela parken bakom kulisserna. 

Det börjar långsamt och utan många förklaringar, en får bara hänga med, och det tog mig åtminstone tre avsnitt innan jag på riktigt började fatta galoppen. Vilket är ett bra betyg! Det värsta som finns är när man listar ut saker för tidigt. Så låt den här serien växa sig stark, för det kommer den att göra. Till en början så är det långt ifrån fartfyllt eller spännande, mest underligt, faktiskt. Om än vackert. Men när saker väl börjar röra på sig; när robotarna minns tidigare liv och blir spontana, så går det mer än en gång rysningar längs med min ryggrad. Westworld ger en många chanser att tänka på vad ett liv utan konsekvenser skulle innebära. När blir en robot en människa? När hon ser ut som en, om hon blöder när man sticker henne, eller när hon kan minnas och lära sig saker? Och viktigast av allt, när ska vi börja behandla henne som en människa? Sedan det som jag har funderat på enormt mycket under den här seriens gång: vad händer med oss ”riktiga” människor när vi tror att vi kan behandla människoliknande robotar som skit? Det kan inte göra gott med våra själar. 

I övrigt så är det en fantastiskt fin lista med skådespelare som gestaltar både människor och robotar. Jag såg Westworld på HBO Nordic men jag hoppas att den snart även dyker upp på exempelvis Netflix. Se den!

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Åh vad jag gillade Gilmore Girls när det gick på tv förr om åren. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.

TV-serielördag: The Fall

Ibland dyker det upp serier som har feminism inristat i ryggraden. Tyvärr händer det inte lika ofta som jag skulle vilja men BBC har verkligen lyckats vad gäller The Fall. Extrembegåvade Gillian Anderson spelar Detective Superintendent Stella Gibson som åker till Belfast för att hjälpa den lokala polisen att lösa ett mord och inser att de letar efter en sadistisk seriemördare som inte kommer sluta ta livet av unga kvinnor i deras egna hem. Det var länge sedan jag sprang på en så spännande och mörk serie som är så fantastisk på flera olika plan. Stella Gibson ber inte om ursäkt för sin existens, hon låter sig inte rubbas av kollegor, brottslingar och allmänhet utan bara är, precis såsom hon vill vara: en utmärkt chef och duktig utredare som ser människor, på riktigt. Och bäst av allt: hon porträtteras inte som en kvinna som tvingats ge upp något för att nå dit hon är. Det är otroligt upplyftande med en kvinnlig huvudroll som inte går sönder på grund av självpåtaget ansvar utan gör precis så mycket som hon vet att hon klarar av. Stella är exakt där hon vill befinna sig i livet, är bra på det hon gör och vet om det. Märks det att jag är väldigt förälskad i Stella? 

TV-serielördag: The Newsroom

Det finns två säsonger av tv-serien The Newsroom som är riktigt bra, sedan finns det en tredje "halvsäsong" också men den är bara en fånig parentes som man faktiskt lika gärna kan hoppa över. Men om vi återgår till det som är bra så är varje avsnitt skapat kring en riktig nyhetshändelse och vi får följa de anställda på det fiktiva ACN genom arbete och privatliv. Serien är skapad av Aron Sorkin som även är ansvarig för The West Wing, vilket märks både på karaktärerna och intrigen. Det är oftast väldigt lågmält, nästan all fysisk action sker på tv-monitorer i den fiktiva studion men därmed inte sagt att det är tråkigt, långt ifrån. Jag är inte den som brukar gilla kärleksrelationer i serier, det blir oftast för smetigt beskrivet. Men i The Newsroom så är personerna så trovärdiga att jag ändå känner för dem, jag vill att det ska gå bra för dem. Även om de nyss gjort något väldigt korkat, antingen i privatlivet eller på jobbet. Det är intelligent skrivet och får tittaren att känna sig smart där i tv-soffan. Som sagt, inga biljakter eller bloddrypande fantasyslag med drakar, utan relationer, politik och nyhetsrapportering, men medryckande och hjärteknipande med bra skådespelare som Jeff Daniels, Emily Mortimer och Sam Waterston.

Angående den sista säsongen: sex avsnitt ägnas åt att att para ihop alla två och två för att få ett lyckligt slut medan somliga riktiga händelser rinner ut i sanden. Slöseri! Det går jättebra att hoppa över det.

TV-serielördag: Penny Dreadful

Jag tjatade mig till HBO Nordic hemma då jag visste att både The Magicians samt Penny Dreadful fanns där och på kort tid har jag och pojkvännen tagit oss igenom första säsongen av den sistnämnda (som för övrigt nu också har dykt upp på Netflix). Det är mörkt och blodigt, framförallt blodigt. Vi insåg tidigt att vi inte skulle kunna äta middag till den här serien. Vi befinner oss i England, det är sent 1800-tal och många av de skräckkaraktärer vi är vana vid från andra historier är här samlade. Vi får följa Vanessa Ives och Sir Malcolm Murray som söker efter den senares dotter, som blivit tillfångatagen av vampyrer. Till sin hjälp tar de amerikanske Ethan Chandler som är expert på att hantera skjutvapen, Victor Frankenstein och Dorian Gray. Ja, ni hör. Ett mischmasch av fiktiva karaktärer men det fungerar så himla bra! Visst, en brist på kvinnliga roller då det i stort sett bara finns två och dessa talar knappt alls med varandra i första säsongen men då det är så storartat i alla andra avseenden, förlåter jag det. Gillar du som jag viktoriansk skräck med bra skådespelare så är detta serien även för dig!

Josh Hartnett. Eva Green. Timothy Dalton.

TV-serielördag: Stranger Things

Om du bara ska se en serie i sommar så måste det bli Stranger Things som just visas på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en underlig flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl när saker blir underligare och underligare. Att se på det här är som att öppna en burk fullproppad med 80-tal. Det blir faktiskt inte mer 80-taligt! För oss som var barn under den här tiden är det som en tidsmaskin. Till och med programmets intro verkar vara gjort med teknologi från den tiden och soundtracket är fantastiskt. Winona Ryder spelar den försvunna pojkens mamma som gör allt för att få honom tillbaka och uppsättningen barnskådespelare är hur fin som helst. Se! Omedelbart!