The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes

Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina

Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek. 

How rapey of you - äntligen mer Jessica Jones

Säsong 1 av serien Jessica Jones var inget mindre än en uppenbarelse vad gäller feminism och historieberättande. Jag började titta av en slump men fastnade omedelbart för jag har sällan sett en serie där kvinnor blir så väl representerade. Därmed inte sagt att alla kvinnor är helt igenom goda, för det är de sannerligen inte, allra minst Jessica själv. Men de får ha huvudroller, ta plats och framförallt: säga smarta saker. Det ska bli spännande att se om säsong 2 får samma nerv utan Kilgrave som The Big Bad, för den rollen var så otroligt obehaglig att man älskade att hata honom och fasade för varje scen där han var med. Min sambo pratar fortfarande om serien som "Jessica!" uttalat med hans karakteristiska brittiska accent. Säsong 2 känns än så länge lite mer spretig men med samma humor och framförallt svärta, saker får vara hemska utan att hela tiden bli tillrättalagda. Samt fantastiska skådespelare i form av Krysten Rytter och Carrie-Anne Moss. Allra bäst i avsnitt ett var när en man självsäkert sade:

 - I never take no for an answer.

Och Jessica svarade:

 - How rapey of you.

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.

Kulturkollos veckoutmaning: Tipsa om din bästa prata-om...

Veckans utmaning från Kulturkollo är oemotståndlig; tipsa om din bästa prata-om bok/låt/film/TV-serie! Jag fortsätter lätt att babbla på om sommarens utan tvekan bästa tv-händelse: serien Stranger Things. Se mitt ursprungsinlägg HÄR. Jag pratar om den för att det är så fullt av detaljer att man ibland måste se om scener för att man helt enkelt inte hängde med på allt. Samt att alla jag känner har kunnat relatera till åtminstone en av karaktärerna, gärna flera. Min favorit är den strulige sheriffen som oftast är bakfull men som tvingas skärpa till sig när ondskan börjar ta över hans sömniga småstad. Vi har pratat om den här serien på mitt arbete, suttit många luncher och bara spridit ordet vidare. "Se den! Och kom sedan tillbaka och säg att jag hade rätt." Men även hemma har vi om och om igen ältat det nästan ogenomträngliga mörkret, hejat på de underbara barnen och blivit arga på skurkarna. Jag skulle vilja ha den osedd, jag vill bli förälskad i allt det fina på nytt. Men i brist på det så fortsätter jag bara som jag gjort hela sommaren: jag tipsar och uppmanar alla som kommer i min väg att se Stranger Things.

TV-serielördag: Stranger Things

Om du bara ska se en serie i sommar så måste det bli Stranger Things som just visas på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en underlig flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl när saker blir underligare och underligare. Att se på det här är som att öppna en burk fullproppad med 80-tal. Det blir faktiskt inte mer 80-taligt! För oss som var barn under den här tiden är det som en tidsmaskin. Till och med programmets intro verkar vara gjort med teknologi från den tiden och soundtracket är fantastiskt. Winona Ryder spelar den försvunna pojkens mamma som gör allt för att få honom tillbaka och uppsättningen barnskådespelare är hur fin som helst. Se! Omedelbart!

Kulturkollos veckoutmaning: En släktskildring

Den här veckans utmaning har en god chans att sätta tonen för en stor del av min sommarläsning. För jag vet precis hur jag fungerar. Jag kommer tipsa om Isabel Allendes Andarnas hus, som jag givetvis då måste gräva fram ur bokhyllan för att läsa några sidor ur. Några sidor som blir ett par kapitel och sedan sitter jag där och gråter och skrattar åt händelser som jag visste skulle komma, händelser som jag skrattat och gråtit åt förut. Sedan måste jag förmodligen ta upp någon av hennes tidigare böcker, som även de ofta handlar om storslagna släktskildringar, för att avsluta med Paula som ofta sätter punkt för omläsningen. För den suger musten ur mig, jag blir så oerhört ledsen varje gång. På riktigt, ända in i själen. Men för att återgå till Andarnas hus så innehåller den allt man behöver av en fantastisk roman om en familj: kärlek, politik, fattigdom, arbete och makt. Den har allt, handlar om allt och utspelar sig i Chile under en turbulent tid.

Sedan har jag även ett tips vad gäller TV-serie. Gå in på Netflix och kolla upp Grace & Frankie, det finns två säsonger än så länge och det ryktas om en tredje. Vad gör man när ens man sedan fyrtio år tillbaka plötsligt annonserar att han är gay, ska flytta ihop med sin företagsparter och tillika nära vän till familjen? Och vad gör den andra frun som är utsatt för exakt samma situation? Grace och Frankie flyttar ihop och försöker lösa situationerna allteftersom de uppstår. Bakom dem finns barn och barnbarn som även de gör sitt bästa för att inte trampa någon av parterna på tårna. Det må låta som en springa-och-slå-i-dörrarna-fars men detta har gjorts med stor respekt för och av alla inblandade. Sam Waterston och Martin Sheen är fantastiska skådespelare som med stor behållning gestaltar männen som levt så länge i garderoben men äntligen fått komma ut och vara sig själva (även om de fysiska pussarna kanske är lite stela). Lily Tomlin är, som vanligt, underbar som den bohemiska damen som gärna röker på och mediterar samtidigt som hon tillverkar sitt eget glidmedel av ekologiskt odlade grönsaker. Likaså Jane Fonda briljerar som konservativ affärskvinna som tvingas göra stora ändringar i sitt privilegierade liv. Jag skrattar högt minst en gång i varje avsnitt, samt försöker (lönlöst) hålla tillbaka tårarna. 

TV-serielördag: Making a Murderer

När febern nått 39,2 är inte jag så kaxig längre och orkar definitivt inte läsa. Min vana trogen vid sådana här tillfällen har jag vänt mig till Netflix och den här gången var det Making a Murderer som fångade min uppmärksamhet. Det är en dokumentärserie om tio avsnitt som handlar om Steven Avery. 1985 greps han och dömdes för sexuella övergrepp samt försök till mord. Arton år senare släpptes han då DNA-bevis fastställde att en annan man var skyldig till brottet. Avery gick fri och misstankarna att polis och andra myndighetsutövare medvetet satt dit honom blev bara starkare. Men mitt i arbetet för att han skulle få skadestånd försvann fotografen Teresa Halbach och snart hittades hennes bil och sedan även hennes kvarlevor på Averys mark. Så började en ny rättegång där även Averys systerson var inblandad. Själv sade Avery att han åter var oskyldigt anklagad, att polisen i det lilla samhället Manitowoc planterat bevisen. 

Det här är ångest på samma nivå som dokumentärerna om West Memphis Three. Det är en historia om djupaste fattigdom, hederskultur och människor som från början slår ur underläge. Polisen tvingar fram bekännelse efter bekännelse ur en sextonårig pojke, Averys systerson Brendan Dassey, som har en intelligenskvot på 73 och inlärningssvårigheter och får använda bevisen i rätten! När till och med pojkens egen försvarsadvokat pressar för att han ska erkänna sig skyldig blir det galna så starkt att det blir surrealistiskt. Händer det verkligen på riktigt? Brendan säger ständigt det han tror att folk vill höra, för att vara till lags, för det är så han klarat sig dittills i livet. Hans utsatthet är hjärtskärande. Jag vet inte huruvida de verkligen var skyldiga men oavsett så har ingen av dem fått en rättvis prövning. Människoföraktet genomsyrar hela serien och jag slutar inte fascineras av den här underklassen som lever i sin egen värld på USA's absoluta botten. De fattigaste fattiga talar inte ens samma dialekt som de mer privilegierade i samma område. Rättslösheten skär i mig. Skyldiga eller inte, de här människorna hade aldrig en chans.