Det farligaste djuret av alla - Gary L. Stewart

 

Gary L. Stewart var bara ett spädbarn när han hittades övergiven i en trappuppgång i New Orleans. Nästan 40 år senare får han ett brev som är adresserat till hans adoptivföräldrar. Det är från hans biologiska mamma. Allt eftersom han lär känna sin mamma blir han mer och mer nyfiken på vem hans biologiska pappa är, och han bestämmer sig för att ta söka upp honom. Det resulterar i tolv års envis research i myndighets- och tidningsarkiv och mängder av intervjuer, som till slut leder fram till sanningen. En sanning som tvingar honom att ifrågasätta allt han trott sig veta om sig själv och sin bakgrund.

Att läsa (lyssna på) den här boken var en självklarhet eftersom jag sett filmen Zodiac oräkneliga gånger och läst allt annat jag kommit över om den här mördaren. Som visserligen inte var en av de som dödade flest, men ändå lyckades bli en av de mest omtalade - förmodligen mycket för att han aldrig har fångats. Han är med största sannolikhet död nu, mannen som döpte sig själv till The Zodiac Killer, men gissningarna om vem han var florerar fortfarande. Just den här boken har många poänger, men jag skulle nog tro mer på allt om författaren åtminstone tagit med ett par anledningar till varför hans pappa inte skulle kunna vara The Zodiac. Allt är lite för glasklart, helt utan tvekan. Men det är en jättespännande true crime-berättelse som ringlar sig fram i en lagom takt och som vanligt vill jag se om filmen med Jake Gyllenhaal och en rasande imponerade Robert Downey Jr.

The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes

Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.

I'll Be Gone in The Dark - Michelle McNamara

Jag tänker på dem nästan varje kväll; när jag står i sovrummet på övervåningen och gör mig i ordning för natten; när jag inte längre kan se trädäcket på baksidan för att utebelysningen är släckt och heller inte skulle lägga märke till om någon stod gömd bakom staketet. Området jag bor i är medelklass till övre medelklass; vi har radhus och villor med stora fönster. Det är lätt att stjäla sig en glimt av våra liv. Vi vill gärna tro att våra pengar, BMWs och larmskyltar ger oss skydd men det är i områden likt detta som The Golden State Killer under 1970 och 80-talen bröt sig in i minst 120 hus, våldtog över femtio kvinnor samt dödade tolv människor. Vi är potentiellt lättplockade offer bakom våra tunna glasrutor och alltför ofta olåsta bakdörrar.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag. 

Och jag kollar varje kväll att alla dörrar är låsta och sover inte längre med sovrumsfönstret på glänt.

Min vän Dahmer - Derf Backderf

En seriebok om det allra värsta, om ett barn som förvandlas från udda till seriemördare och kannibal, och detta mitt framför ögonen på ett helt samhälle som valde att göra just ingenting. Boken är skriven av en man som gick i samma skola som Dahmer och han berättar om den fanclub, Dahmers Fanclub, som startades på högstadiet då många av barnen fann det annorlunda barnet oerhört underhållande, om än inte älskvärd. De ville inte vara han vän, de ville frossa i hans utanförskap. Men barnen är utan skuld. Det är de vuxnas totala oförmåga att se Jeff som författaren hela tiden återkommer till, varför var det ingen i skolan eller övriga samhället som såg vad som hände? Pojken drack sig full på skoltid, klarade inte av att hantera rösterna i sitt huvud utan alkohol och samlade dessutom på döda djur. Jag är inte förvånad att det gick som det gick. Min vän Dahmer berättar en historia som är svår att tro på, som är djupt obehaglig helt utan otäcka scener i form av mord eller våld. Men det blir värre än den värsta skräcken när man får bevittna det här barnets totala utsatthet och ensamhet. Jag kommer att återvända till den här boken.

Kulturkollos veckoutmaning: Året var 1968

När jag tänker på årtalet 1968 så hör jag låten Hurdy Gurdy Man av Donovan spela i huvudet. Den släpptes faktiskt exakt det årtalet. Men främst dyker låten upp för att den inleder filmen Zodiac vars handling kretsar kring den seriemördare som blev känd som The Zodiak Killer och började döda unga kvinnor och män 1968, den 20 december för att vara exakt. Spelfilmen kom dock 2007 och har bland andra Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Chloë Sevigny och en rasande fantastisk Robert Downey Jr. som en alltmer sliten reporter med alkohol- och drogproblem, i rollerna. Låten är i det närmaste psykedelisk och försätter alltid mig i en lätt förskrämd sinnesstämning då den omedelbart förflyttar mig till sextiotalets Kalifornien och den skräck som nämnda seriemördare orsakade. Filmen är två timmar och trettiosju minuter lång, under långa perioder händer ingenting och man kommer faktiskt inte fram till något bra svar i slutet, precis som i verkligheten. Fortfarande vet man inte med säkerhet vem The Zodiac Killer var. Ändå älskar jag filmen förbehållslöst och ser gärna om den någon gång om året, bara för att bli lika vettskrämd vid varje tillfälle. Det årtal jag mer än något annat borde förknippa med blomsterbarn, hippies och fri kärlek är istället bundet till en hård polismiljö, unga människor som skjuts till döds och en reporter som vägrar ge upp jakten på en mördare och förlorar sin familj och sina vänner på vägen. Det kanske är dags att se om den igen? 

Raskrigaren, av Mattias Gardell

I nästan tio sköt Peter Mangs muslimer, svarta, judar och "rasförrädare" i Malmö och det tog polisen nästan hela den tiden att förstå att det var en och samma man som låg bakom alla dåden. Han cyklade runt i staden, ofta maskerad med peruker och dylikt, och vapnet gömt i en fastsatt väska som skulle samla ihop hylsorna. Inspirerad av amerikanska och nordiska högerextrema personer och tankar skapade han sin egen ideologi, levde den fullt ut. Han kallade det för "verksamheten", ett sätt att få mörkhyade invandrare att förstå att de inte var välkomna i hans land, på hans territorium. Malmös invandrare levde under stark skräck, vågade inte gå ut efter att det blivit mörkt. Mattias Gardell har skrivit en utförlig bok om vem personen Peter Mangs verkligen är, har intervjuat honom själv och hans pappa som hela tiden verkar ha varit helt på det klara med vad hans son har gjort. Men även offren och deras familjer får komma till tals, i långa beskrivningar av hur deras liv såg ut fram tills deras vägar korsades med Mangs. Man får mycket tid att fundera på varför den här seriemördaren som förlamade en hel stad beskrevs som "en ensam galning" så fort det kom fram att han var vit. Samma gärningar av någon med annan hudfärg hade beskrivits som terrorism. Gardell är den första som på djupet har analyserat Mangs begreppsvärld, hur djup hans rasism och fascism faktiskt är. En extremt viktigt och obehagligt dokument.

Thomas Quick och Prideparad

Åkte in till stan idag för att titta på den fantastiska Prideparaden och sedan köpa Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare. Har länge varit väldigt nyfiken på den och när jag läste en artikel om boken i DN:s Boklördag i morse så bestämde jag mig. Då det som vanligt inte finns något vettigt att se på teve trots att det är lördag så lutar det åt att jag kryper upp i soffan för att läsa istället. Är fortfarande så uppfylld av den kärlek och feststämning som Pride förde med sig att inte ens rapporterna om kravallerna vid Norra Bantorget där högerextrema, motdemonstranter och poliser drabbade samman under eftermiddagen har kunnat ta ner mig på jorden.

Mörk jord, av Belinda Bauer

Tolvårige Steven bor tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror bredvid Exmoorheden i England. Hans liv är ganska eländigt. Mamma Lettie är själv en produkt av försummelse i barndomen och har svårt att se sina söner men när hon väl gör det så är det lillebror Davey hon favoriserar. Stevens mormor spenderar dagarna med att stå i fönstret och spana ut mot gatan och heden och där hon har stått sedan hennes son Billy försvann för snart tjugo år sedan. Billy blev förmodligen våldtagen och mördad av seriemördaren Arnold Avery som nu sitter inne för ett antal barnmord, men Billys kropp har aldrig hittats och Steven spenderar sin fritid med att gräva sig igenom Exmoorheden bit för bit. Bara han kan hitta sin försvunne morbrors kvarlevor så är han säker på att hans familj kan helas, bli mer som alla andra. En dag kommer han på att han ska skriva till Arnold Avery och be honom om hjälp att hitta Billys kropp och där börjar en högst obehaglig katt-och-råtta-lek.

Det var länge sedan jag stötte på en karaktär i en bok som det var så synd om. Men det blir aldrig enbart en uppräkning av elände, inte heller blir det för mycket så att historien kommer i skymundan. Englands underklass är riktigt bra beskriven. De vuxna kring Steven är nästan alla så arga och elaka. Det gör ont att läsa om hur han blir behandlad av de som borde skydda och älska honom mest, ännu mer känns det i hjärtat när en av de tillfälliga ”farbröderna” som mamma tar hem verkar vara den som får stå för någon slags temporär stabilitet och tröst. Han är även mobbad i skolan och många av barnen är fruktansvärt illvilliga, inte ens när en lärare avbryter en misshandel av Steven så förändras något, till och med hon ser med vämjelse bort från den ensamme pojken med mögelluktande kläder.

Jag blir riktigt förbannad över seriemördaren Arnold Averys totala brist på respekt inför andra individers kroppar, själar, vilja och liv. Blir vansinnig på människor som inte förstår att de bara inte kan ta det de vill ha, om det så är en plånbok som sticker upp ur en väska eller någons kropp. Och när han vänder sitt intresse mot Steven så kokar det inom mig, flera gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och lugna ner mig innan jag kunde läsa vidare. Mörk jord är en historia om vad som händer med de som blir kvarlämnade, hur ett försvinnande kan påverka flera generationer av en familj. Jag vet inte om jag vill kalla det för en deckare eller kriminalhistoria (läser aldrig sådana så jag är osäker på kriterierna) men en sak är säker: det är en riktigt bra bok.

Monster, av Micael Dahlén

Professor Micael Dahlén har rest världen över och intervjuat fem kända mördare och i den här reportageboken berättar han om sina möten med dessa monster. Innan jag skriver något annat så vill jag ha sagt att jag om någon förstår fascinationen inför seriemördare. Länge har jag följt både fiktiva och högst verkliga sådana genom filmer, serier, böcker och dokumentärer. Men den här boken fick mig snabbt att mest må fysiskt illa.

Det kanske inte är meningen men Dahlén låter imponerad av sina intervjuobjekt; han rodnar när de talar till honom, fnissar när de berättar blodiga detaljer om sina mord och springer tillbaka till hotellrummet för att hinna se teveprogram (Wrestling) de rekommenderat. Det känns som att han ständigt står med mössan i hand och bockar inför överheten, som en ung musikjournalist framför sin största idol. Det är något med hans ordval. Han kan skriva att de är odjur och demoner hur många gånger som helst men det hjälper inte när hela texten andas beundran. Ständigt upprepar han frågan varför vi är så hjälplöst överväldigade av de här människorna, hur vi kan behandla dem som rockstjärnor när de borde stå längst ner på samhällsskalan fast han samtidigt är lika drabbad av myten själv. Han använder både mördarnas egen terminologi samt den som deras fans kör med och därmed går en stor del av analysen den här boken försöker sig på förlorad.

Jag tror det är människans behov av idoldyrkan som skapat detta. Någonstans i våra hjärnor går det snett när vi blandar ihop kändiskap för bra saker med kändisskap för dåligt. Vi har blivit så vana att hylla de vi ser i media att vi tydligen glömmer bort att reflektera över varför dessa människor är kända. Lite: att synas är bra även om det man gjorde för att hamna där inte var det. Som den påhittade seriemördaren Hannibal Lecter sa: We covet what we see every day. Utan att reflektera om varför ser vi upp till de välkända ansiktena på Aftonbladets löp. Att vara känd för mord verkar för somliga bättre än att vara helt osynlig. Om och om igen dyker människor ur Fredrik Strages bok Fans upp i mitt huvud. Exempelvis de som campade utanför Michael Jacksons hotell och de som inte kunde förstå att deras älskade rockstjärnor kunde göra något dåligt. När jag läste den boken blev jag väldigt irriterad på hur irrationella de var, hur blint de älskade någon de oftast inte ens träffat. Men jag trodde den typen av dyrkan var förbehållen tonåriga musikälskare, att det var något som gick över när de växte upp. Så fel jag hade. Boken Monster är full av dem och de älskar alla en människa de oftast bara sett i tidningen och på teve, en människa som mördat och som ansett sig ha rätten att göra som de vill med andra människors kroppar, själar och liv. Det gör mig enbart äcklad.  

Jag tror att det som saknas i den här boken är motpoler. Man får bara träffa de personer som vill ha den niofaldiga giftmörderskan som ”mormor” på Facebook, kvinnorna som vill ligga med den danske seriemördaren Peter Lundin för att de uppfattar honom som häftig och så författaren som har svårt att dölja sin beundran (eller om han bara uttrycker sig på ett lustigt sätt). Var är de som aldrig skulle ta i Lundin med tång? De som skulle springa från den japanska kannibalen Issei Sagawa så fort benen bar dem? De där människorna man är van att möta i böcker om mördare: chockad släkt, sörjande föräldrar och sakliga psykologer. Jag vill ha en analys av någon som står bredvid, utanför idoldyrkan och blåögd fascination. Jag vill ha fakta som kommer från någon annan än mördarna själva eller de som beundrar dem.

Just Peter Lundin fastnar hos mig, eller snarare är det hans fru som gör det. Hon gifte sig med Lundin efter att han åkt dit för mord den andra gången, när han satt inne för att ha tagit livet av sin älskarinna och hennes två barn. Stolt berättar han att djurhanar i det vilda ofta dödar de ungar de själva inte varit upphov till. Hur tänker man som kvinna när man sedan blir ihop med en sådan man? Hur är man funtad när man har en dotter men ändå gifter sig med en dömd barnamördare? Inte heller förstod hon just hur manipulativ han är, trots att han har trettionio av fyrtio poäng på psykopatskalan. I intervjun säger hon att hon nu funderar på att lämna honom men jag tänker mest på hennes dotter. Hur mår det barnet? Trots att Lundin sitter i fängelse så kan det inte vara en önskvärd situation för ett barn att mamma valt att umgås med någon som man tror vill mörda en så fort han får en möjlighet. Men hon pratar om sina problem med att gå på krogen för att alla killar vill ligga med henne då hon är Lundins fru.

Monster är trots allt en delvis intressant bok men jag saknar som sagt en objektiv analys, i varje fall ett försök till en sådan. För mest får jag kväljningar när jag läser.

Läs även gärna Bokcirkus mycket mer positiva recension!