TV-serielördag: Making a Murderer

När febern nått 39,2 är inte jag så kaxig längre och orkar definitivt inte läsa. Min vana trogen vid sådana här tillfällen har jag vänt mig till Netflix och den här gången var det Making a Murderer som fångade min uppmärksamhet. Det är en dokumentärserie om tio avsnitt som handlar om Steven Avery. 1985 greps han och dömdes för sexuella övergrepp samt försök till mord. Arton år senare släpptes han då DNA-bevis fastställde att en annan man var skyldig till brottet. Avery gick fri och misstankarna att polis och andra myndighetsutövare medvetet satt dit honom blev bara starkare. Men mitt i arbetet för att han skulle få skadestånd försvann fotografen Teresa Halbach och snart hittades hennes bil och sedan även hennes kvarlevor på Averys mark. Så började en ny rättegång där även Averys systerson var inblandad. Själv sade Avery att han åter var oskyldigt anklagad, att polisen i det lilla samhället Manitowoc planterat bevisen. 

Det här är ångest på samma nivå som dokumentärerna om West Memphis Three. Det är en historia om djupaste fattigdom, hederskultur och människor som från början slår ur underläge. Polisen tvingar fram bekännelse efter bekännelse ur en sextonårig pojke, Averys systerson Brendan Dassey, som har en intelligenskvot på 73 och inlärningssvårigheter och får använda bevisen i rätten! När till och med pojkens egen försvarsadvokat pressar för att han ska erkänna sig skyldig blir det galna så starkt att det blir surrealistiskt. Händer det verkligen på riktigt? Brendan säger ständigt det han tror att folk vill höra, för att vara till lags, för det är så han klarat sig dittills i livet. Hans utsatthet är hjärtskärande. Jag vet inte huruvida de verkligen var skyldiga men oavsett så har ingen av dem fått en rättvis prövning. Människoföraktet genomsyrar hela serien och jag slutar inte fascineras av den här underklassen som lever i sin egen värld på USA's absoluta botten. De fattigaste fattiga talar inte ens samma dialekt som de mer privilegierade i samma område. Rättslösheten skär i mig. Skyldiga eller inte, de här människorna hade aldrig en chans.