TV-serielördag: Bron - en kärleksförklaring

Viss Spoilervarning, säsong 3 av Bron!

Det gör ont att titta på Bron. Det bränner och sticker men ändå kan jag inte låta bli och trots allt ser jag hela tiden fram emot nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Saga Norén, Länskrim Malmö finns liksom Emma i Kalles klätterträd bara i fantasin, hon är nästan en karikatyr av sig själv. Hon är en Sheldon Cooper, driven till sin yttersta spets. Jag har skrivit det förut men det tåls att skriva igen, Saga skulle i verkligheten förmodligen inte ha kunnat gå så långt som hon gjort i sitt yrke utan att ha förstått mer av det sociala samspel som pågår mellan människor. Eller åtminstone ha skaffat sig en strategi för alla sådana situationer. Jag känner igen mig i Saga och jag älskar henne. Och jag är skitirriterad på henne, samtidigt och oavbrutet. När hon hellre sitter hemma än träffar folk, när hon inte förstår oskrivna regler, när omgivningen pratar bla-bla-bla om oväsentligheter. Jag längtar och fasar inför varje avsnitt.

Jag har ännu inte sett säsong 1 av Bron utan började med säsong 2. Kanske blev förlusten av Kim Bodnia därför inte så svår för mig och det är förmodligen också delvis varför jag tagit till mig Thure Lindhardt som Henrik Sabroe så starkt. Till en början var den karaktären mest mystisk men nu i väntan på avsnitt åtta så kan man se hur mycket han har vuxit, både trots men faktiskt mest tack vare sina tillkortakommanden. Fast det var först i det senaste avsnittet som jag på riktigt förstod varför jag älskar honom så mycket. Vissa scener var som en knytnävsslag i magen, de drabbade mig utan att jag kunde sätta fingret på varför, i andra var han nästan genomskinlig, inte så viktig. Avsnitt sju gav mig nyckeln: det är när han står eller går bredvid Saga, står upp för henne i samtal med andra, som han blir så fantastisk. Alla scener när de är tillsammans glöder. Han låter henne vara sådan som hon är, framhäver hennes styrkor och bygger sakta men säkert upp ett förtroende. Om även han sviker henne så vet jag inte vad jag gör. För de har alla lämnat henne den här säsongen, Sagas till en början raka rygg har blivit mer och mer böjd. Det är lite trist att underbare Dag Malmberg som polischefen Hans Petterson inte varit med mer men så har jag å andra sidan älskat att ogilla karaktären Linn Björkman (Maria Kulle). Mordhistorierna är som vanligt av underordnad betydelse i den här serien, för ärligt talat: de är onödigt komplicerade, det är de mänskliga relationerna som är viktiga. Nu i säsong 3 vill jag säga att de är finare än någonsin. Så det är med en enorm längtan och vemod jag ser fram emot de tre sista avsnitten.