Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.