fredag 7 oktober 2016

Kom och skratta åt lilleputt, en självbiografi av Thorsten Flinck

Många verkar ha en åsikt om Thorsten Flinck, ofta en stark sådan. Människor ser en missbrukare som varit med i kvällstidningarna när något gått snett. För mig är han mer än något annat varit en sångare som jag sett så fort tillfälle har givits, vi delar en kärlek till Björn Afzelius musik. Så det var med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med Flincks självbiografi, för att få veta vad som egentligen hände bakom alla de där löpsedlarna. Jag har omväxlande både läst den fysiska boken som Bookmark Förlag var vänliga att skicka till mig, samt lyssnat på Flincks egen uppläsning av boken på Storytel. Det brukar bli riktigt bra med författaruppläsningar, så även denna gång. Insprängt i historien kommer andra människors (bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre, Eva Röse) syn på Flinck, små stycken av minnen och hur de uppfattar hans personlighet. Kanske är det just de här utomstående rösterna som är mest gripande för de handlar alla om missade chanser. Vad han skulle ha kunnat bli inom svensk teater om inte missbruket kommit i vägen och ett tag också faktiskt var: Den store regissören. De pratar om honom som den utvalda, The Chosen One men de tar även upp skyddandet av missbrukaren, att de varit medberoende. Historierna är ofta helt annorlunda än hans egna om samma händelser och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag har svårt att förstå syftet med att låta de här rösterna komma till tals, mer än något så känns det som ännu en föreställning regisserad av författaren själv och jag är än mer förvirrad över vem han är efter läsningen, än jag var innan. Men visst blir jag förtrollad, också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar