Eating Animals, av Jonathan Safran Foer

Jag börjar med att erkänna att jag inte läst klart den här boken. Trots att den bör läsas från pärm till pärm och inte som en faktabok där man kan bläddra fram och tillbaka, så har jag ändå gjort det senare. Och när det har blivit för jobbigt så har jag ibland hoppat över vissa stycken, ett fåtal gånger för att inte återvända. Ändå känner jag att jag läst tillräckligt för att samla mina tankar om den. Men Eating Animals kommer att få fortsätta ligga framme på vardagsrumsbordet, för läsa ut vill och kommer jag.

När jag blev vegetarian för sju år sedan hade jag ingen aning om hur provocerande mitt val var. Jag trodde i min enfald att det kanske skulle framkalla en del frågor och undringar men att jag för det mesta skulle lämnas i fred med vad som i slutändan påverkade enbart mig. Vad jag bedrog mig. Fortfarande är jag förvånad över hur somliga människor fortsätter att ta upp ämnet, ofta på väldigt aggressiva sätt, och sedan anklagar mig för att vara extrem och predikande. Jag pratar gärna om min vegetarianism om folk är intresserade och verkligen vill veta om de bakomliggande orsakerna, men jag skriker inte ”mord” i lunchrestaurangens kö när mina kollegor väljer korv och jag tar absolut inte upp slakthusens fasor under släktmiddagen. Fast jag har under årens lopp samlat på mig ganska många argument och metoder för att få ha min mat och mina val ifred. Att läsa Eating animals av Jonathan Safran Foer var att få ännu fler argument på min lista.

Han beskriver Factory farming (som står för 99 % av köttproduktionen i USA) som koncentrationsläger, fasorna för djuren är så äckliga att jag fått läsa lite i taget med pauser emellan. På ett sätt så får jag dåligt samvete över att jag inte ens orkar läsa om det när miljontals djur lever detta varje dag. Vissa fakta om den amerikanska djurhållningen är så hårresande att jag ibland knappt vågar tro det. Det kan inte vara sant, det får inte vara det. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Om någon hanterar sin hund eller katt på samma sätt som kor, grisar och höns behandlas i dessa köttfabriker så skulle denne få fängelse. Varför accepterar vi skillnaden? Hur kan vi dalta med våra husdjur och i stort sett behandla dem som barn när vi samtidigt stödjer köttindustrins otroliga djurplågeri? De pumpas fulla med antibiotika trots att de inte är sjuka, trängs ihop på ytor så små att de börjar äta på varandra, vi amputerar deras könsorgan utan bedövning och godtar att uppåt trettio procent av dem bryter ett eller flera ben under sin livstid.

     Jag får ibland frågan om jag tror att jag någonsin kommer att äta kött igen. Mitt svar är alltid att när djuren behandlas med värdighet och får leva ett naturligt liv, då kanske. Men jag kommer nog alltid ha svårt att skilja på katterna hemma och smågrisarna i stian på bondgården eller korna i hagen. För mig är de lika mycket värda och lika lite föda.

Vill dock påpeka att det inte är köttändande i stort, som en global företeelse jag är emot. För jag inser att människor kommer att fortsätta med animalisk föda (även om både människor och miljö skulle må bättre av en minskning). Det är detta som kallas Factory Farming som är så fruktansvärt, dessa köttfabriker där djuren far fantastiskt illa. Vi har ändrat på deras naturliga beteende, livscykel och åsamkar dem under deras korta liv ett stort lidande. Det måste få ett slut. Vi måste få bilden av en liten familjegård ur huvudet när vi äter köttbullar eller falukorv, för vårt kött kommer med största sannolikhet inte från ett sådant ställe. Återigen, jag försöker inte få alla att sluta äta kött. Det är heller inte Safran Foers mission. Men vi måste börja titta närmare på varifrån vår mat kommer, vilka skador våra vanor har på jorden, hur vi behandlar våra djur.