Alex är en journalistikstuderande som ska skriva ett arbete om barn med låtsaskompisar. Mycket snart inser hon att historierna hon får höra liknar varandra och när några intagna på det mentalsjukhus där hon arbetar ritar samma slags teckningar som barnen så förstår hon att hon är något på spåren. Samtidigt kämpar hon med sina relationer, hennes familj har förväntningar hon inte riktigt kan leva upp till.
Jag ville verkligen tycka om det här. Till en början blev jag också ganska trollbunden och drogs in i den här världen utan protester men snart förvandlades det mystiska och kittlande till en enda gäsplång föreläsning om filosofi. Det är bemästrande och undervisande. Huvudpersonen Alex går från att vara tvekande och sökande till att svälja allt med hull och hår från den ena boksidan till den andra. Och detta alldeles för tidigt i historien för min smak. Allt andas för mycket New Age och då är jag ändå en person som accepterar mycket av det andra människor fnysande kallar för ”flum”. Jag går med på mycket, men att bli skriven på näsan är inte en av dessa saker. Jag ville så gärna tycka om den här boken. I want to believe!
Måste nämna bokens utseende som är fantastiskt snyggt! Alltifrån den helt textfria framsidan till att somliga sidor är skrivna med svart text på vit bakgrund och andra med vit text på svart bakgrund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar