I den lilla staden Vista vid kusten har människorna levt relativt skyddade från zombier under en sådan lång tid att ungdomarna börjat trotsa lagarna om att aldrig någonsin gå över Barriären för att utforska vad som finns på andra sidan. Gabry bor med sin mamma i stadens fyr och har en starkare rädsla för de odöda än sina jämnåriga kamrater, något som beror på de berättelser hennes mamma upprepat under uppväxten. Berättelser om The Forest of Hands and Teeth, som mamman lämnade för länge sedan. Men en natt följer Gabry ändå med bästa vännen Cira, kärleksintresset Catcher samt de andra ungdomarna i samma ålder för att undersöka det övergivna nöjesfältet strax utanför staden. På några ögonblick är hälften av tonåringarna i deras generation döda.
Det är något med tonåringar och zombier. De förstnämndas vilja att vara fria, skapa egna liv samtidigt som de testar sig fram kombineras sällan bra med köttätande dödsmaskiner. Och så finns det något väldigt lockande med den här typen av dystopi, en framtid som är mer likt dåtid, där teknik och kunskap fallit i glömska. Jag har lätt att se hur detta skulle kunna ske då människan som ras är väldigt stolt och glömsk. Inte alltid den bästa kombinationen. Till en början irriterar jag mig enormt på Gabry som är både fegare och veligare än Mary i The Forest of Hands and Teeth. Gabry tar konstigare beslut och nojar alldeles för mycket för min smak. Det är för många upprepningar av bokens kärlekskonflikt. Men när historien tar fart så gör den det med besked och jag kan inte sluta läsa. Vet inte hur många nätter jag legat vaken och försökt lägga ifrån mig boken bara för att kika lite på de första meningarna i följande kapitel och sedan helt enkelt fortsatt. För jag måste få veta hur det ska gå. Och precis som i The Forest.. så vet man inte vilka personer som kommer att dö, men man vet att många kommer gå åt. I den bemärkelsen följer Carrie Ryan zombiereglerna, tro inte att man blir besparad enbart för att det är en ungdomsbok. Som sammanfattning så irriterade jag mig en del de första hundra sidorna men efter det slukade jag boken. Gillar. Jättemycket.
Nu vet jag inte om jag ska slänga mig på trean i serien, The Dark and Hollow Places, på en gång eller om jag ska spara den en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar