En fager mö, av Joyce Carol Oates

Redan på den första sidan så känner jag obehaget. Mycket snart famlar jag efter en skämskudde att hålla framför ögonen men det finns givetvis ingen att hitta för när man läser är det bara att bita ihop och ta sig igenom. Eller slå igen boken.

Katya Spivak är sexton år när hon kommer till den rika kuststaden Bayhead Harbor för arbeta som barnflicka, en miljö och situation väldigt annorlunda från den fattiga familj i New Jersey hon själv kommer från. På en promenad med sommarfamiljens två små barn träffar hon den mycket äldre Marcus Kidder, en konstnär som väldigt snart gör ett intryck på Katya. Han köper presenter och vill att hon sitter modell för honom. Och det är här obehaget kommer in i bilden. För Katya tycker att hon är precis så där säker och världsvan som jag själv minns att jag tyckte att jag var i den åldern. Det är en sådan konstig tid, de sena tonåren. Och Marcus Kidder spelar väl på sextonåringens osäkerhet, han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Men vad har han för avsikter, egentligen?

I familjen Engelhardts hus var Katya Spivak osynlig. Såvida inte mrs Engelhardt plötsligt tilltalade henne med ett hastigt hårt leende och en uppmaning, eller uppsträckning. I huset hemma i Vineland var Katya Spivak ännu osynligare, för ofta fanns ingen annan där: mammans arbetstider växlade på det mest gåtfulla sätt. Men här i mr Kidders sällskapsrum var Katya Spivak fullt synlig.

Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. En kortroman (212 sidor) om klass, ålder, inflytande och begär. När hon skriver i det här formatet så kommer så mycket mer fram än när hon pumpar på i många, många hundra sidor (Blonde verkar vara undantaget som bekräftar regeln). Som att hon ”tvingas” komma till poängen och vaska fram guldkornen tidigare. Och klass, ja. Oates har en bra insyn i hur fattigdom fungerar och hur man så lätt åker ner några hack, speciellt då man försöker spara och stoppa undan. Scenen när Katyas mamma ringer och tigger 300 dollar av sin dotter är väldigt talande och Oates beskriver väl missbrukarens växlingar mellan självömkan, smicker och ilska – allt för att få sin vilja igenom.

Det var ett tag sedan nu, jag hade nästan givit upp hoppet, men äntligen en nyskriven Oates som jag gillat från första ordet och sedan rakt igenom.