The Dark and Hollow Places - Carrie Ryan

Detta är den tredje delen i Carrie Ryans zombieserie och det är mycket mörkare än tidigare, krävande och kvävande becksvart. Vi kastas nästan direkt in där The Dead-Tossed Waves slutade, fast nu ser vi ur en annan persons synvinkel. Exakt vem den här personen är vill jag inte avslöja, för allt hänger ihop och röjer jag namn här så kommer den som inte läst längre än till de två första böckerna att förstå hur det kommer att gå senare. Men att det är en tjej det handlar om, så mycket vågar jag säga.Vi började trilogin i den isolerade byn i skogen, gick vidare till småstaden Vista och landar nu slutligen i metropolen The Dark City. Allt är hårt, vasst och ensamt. Jag får bilder från filmen Land of the Dead (med Dennis Hopper) i huvudet när jag läser. Alla dessa skyddslösa människor som är utelämnade till de starkares eventuella empati, de krossar mitt hjärta under läsningen. Barn som lämnas vind för våg, unga flickor vars kroppar tas och sedan slängs iväg. Den känsla av familj och samhörighet som ändå fanns mitt i eländet i de två tidigare böckerna är nu borta, här gäller det att klara sig själv. Huvudpersonen är mycket tuffare än de två tidigare, där Mary och Gabry velade och var ganska oskuldsfulla är den här tjejen stenhård utåt. En produkt av uppväxten i The Dark City.

Språket i de två tidigare böckerna var långt ifrån dåligt fast det känns som om det har höjts ett snäpp i trean, men om det endast är allvaret och bokens ton som ger det intrycket vet jag inte. Det enda jag irriterar mig på är att alla ständigt snörper på läpparna. ”She pursed her lips”, ett problem som följt med sedan bok två. Jag blir under läsningen helt omsluten av mörkret, stundtals är det tröstlöst och ångestframkallande. Klaustrofobiskt. Men på ett bra sätt, hur det nu går ihop.. Hoppas ni förstår vad jag menar. Som alltid i väl berättade zombiehistorier så är det inte bitandet, döden eller blodsprutandet som är grejen, utan poängen är vad som sker med de levande. Det som håller människorasen samman eller vad som gör att vi sviker varandra. Kärleken som ett kitt. För hur svart det än blir i The Dead and Hollow Places så finns där alltid hopp om förälskelse och kärlek, en glimt av en ljus framtid. Mitt i all död så är boken en hyllning till viljan att leva.

Jag har uppskattat och älskat denna bokserie enormt. Släpat med mig böckerna på tåg och läst genom lunchraster så jag kan inget annat än rekommendera. Läs! Och vill ni sedan diskutera historierna mer i detalj så vet ni var jag finns.