lördag 14 maj 2011

The Dark and Hollow Places, av Carrie Ryan

Detta är den tredje delen i Carrie Ryans zombieserie och det är mycket mörkare än tidigare, krävande och kvävande becksvart. Vi kastas nästan direkt in där The Dead-Tossed Waves slutade, fast nu ser vi ur en annan persons synvinkel. Exakt vem den här personen är vill jag inte avslöja, för allt hänger ihop och röjer jag namn här så kommer den som inte läst längre än till de två första böckerna att förstå hur det kommer att gå senare. Men att det är en tjej det handlar om, så mycket vågar jag säga.
     Vi började trilogin i den isolerade byn i skogen, gick vidare till småstaden Vista och landar nu slutligen i metropolen The Dark City. Allt är hårt, vasst och ensamt. Jag får bilder från filmen Land of the Dead (med Dennis Hopper) i huvudet när jag läser. Alla dessa skyddslösa människor som är utelämnade till de starkares eventuella empati, de krossar mitt hjärta under läsningen. Barn som lämnas vind för våg, unga flickor vars kroppar tas och sedan slängs iväg. Den känsla av familj och samhörighet som ändå fanns mitt i eländet i de två tidigare böckerna är nu borta, här gäller det att klara sig själv. Huvudpersonen är mycket tuffare än de två tidigare, där Mary och Gabry velade och var ganska oskuldsfulla är den här tjejen stenhård utåt. En produkt av uppväxten i The Dark City.

Språket i de två tidigare böckerna var långt ifrån dåligt fast det känns som om det har höjts ett snäpp i trean, men om det endast är allvaret och bokens ton som ger det intrycket vet jag inte. Det enda jag irriterar mig på är att alla ständigt snörper på läpparna. ”She pursed her lips”, ett problem som följt med sedan bok två.

Jag blir under läsningen helt omsluten av mörkret, stundtals är det tröstlöst och ångestframkallande. Klaustrofobiskt. Men på ett bra sätt, hur det nu går ihop.. Hoppas ni förstår vad jag menar. Som alltid i väl berättade zombiehistorier så är det inte bitandet, döden eller blodsprutandet som är grejen, utan poängen är vad som sker med de levande. Det som håller människorasen samman eller vad som gör att vi sviker varandra. Kärleken som ett kitt. För hur svart det än blir i The Dead and Hollow Places så finns där alltid hopp om förälskelse och kärlek, en glimt av en ljus framtid. Mitt i all död så är boken en hyllning till viljan att leva.

Jag har uppskattat och älskat denna bokserie enormt. Släpat med mig böckerna på tåg och läst genom lunchraster så jag kan inget annat än rekommendera. Läs! Och vill ni sedan diskutera historierna mer i detalj så vet ni var jag finns. :-)

9 kommentarer:

  1. Jag har ju inte ens läst den första delen ännu, men när jag har gjort det lovar jag att komma hit och diskutera. Det låter ju så förbannat intressant det hör, jag kan inte motstå!

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att du tycker det låter intressant! Ser fram emot dina åsikter. :-)

    SvaraRadera
  3. De här böckerna har jag funderat på, de är uppskrivna på önskelistan. Men jag har fått för mig att det är nåt slags ungdomsböcker? Stämmer det? Din jämförelse med Land of the Dead känns i alla fall inspirerande. Själv läser jag Amelia Beamers The Loving Dead just nu, som motvikt mot alla gubbar jag ägnat min tid åt nu ett tag.

    SvaraRadera
  4. Hej Jonny! Helt rätt, de är ungdomsböcker. Men om man inte har väldigt mycket emot sådana så rekommenderar jag dessa tre varmt. Många gånger glömde jag bort att de är skrivna för yngre, ännu fler gånger skrämde de skiten ur mig. Men jag kanske är ovanligt mesig? :-)

    SvaraRadera
  5. Det där med ungdomsbok behöver inte alls vara negativt, om det nu inte är skrivet för tolvåringar, då kan det ju bli lite trist att läsa. Men å andra sidan är jag ju svag för Harry Potter så.
    Jonathan Maberrys Rot & Ruin samt Dust & Deacy är också ungdomsromaner, men de verkar intressanta ändå för en barnslig gubbe som mig!

    SvaraRadera
  6. Det är definitivt skrivet för äldre ungdomar än tolvåringar. :-) Ibland tyckte jag till och med att det var lite FÖR läskigt även för tonåringar. Eller så håller jag på att bli gammal..

    Jonathan Maberry har jag inte läst, men skriver upp på Att Läsa-listan!

    SvaraRadera
  7. Det här är så fel ställe man ändå inte, vi pratar ju zombier.

    http://www.swedishzombie.com/2011/06/utlottning-3-signerade-exemplar-av-thin.html

    Vette fan om du skulle gilla den, så myckt ha jag inte greppat om din smak, men det är ju zombier...

    SvaraRadera
  8. Ela, det där med Maberry är en chansning från min sida. Jag har bara läst en novell & vet inte om han egentligen är bra. Han producerar ganska mycket. Och det kan ju vara ett tecken på geni men också att han är Dean Koontz under nytt namn. Så jag kan verkligen inte garantera att han är bra. Roligt är att det nyligen var ett tjafs mellan anhängare av Maberry och Ajvide Lindqvist på amerikanska forum. Omslaget till Rot & Ruin är ett foto som även pryder omslaget på den amerikanska pocketutgåvan av Handling tre Undead. Måmga undrade, men Maberry kommenterade det sen på ett forum att det är sånt som händer när man köper bilder av en bildbyrå.

    SvaraRadera
  9. Jag är tacksam för alla tips jag kan få! :-) Sen floppar det ibland, men sådant vet man ju aldrig innan man läst. Och det som någon annan gillar jättemycket kanske inte fungerar på mig. Något jag har lärt mig med tiden är att "uppskatta" även dålig litteratur, det hjälper en att hitta det som är fantastiskt och att se skillnaden.

    Kul historia om fotot. :-)

    SvaraRadera