Blink - den absoluta kärleken till ett avsnitt

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg.


Spoilervarning för säsong 3.

Det är lustigt hur ett avsnitt av en tv-serie som knappt innehåller huvudrollsinnehavarna ändå är bland de allra bästa. Love & Monsters i säsong 2 är ett sådant men bäst är ändå avsnitt 10 i säsong 3: Blink.  

Sally Sparrow undersöker ett gammalt hus när hon hittar ett meddelande till sig själv på väggen, ett meddelande från 1969 som ber henne akta sig för de gråtande änglarna. När hon senare återvänder till samma hus med väninnan Kathy Nightingale så försvinner Kathy spårlöst. Strax efteråt knackar det på dörren och där står Kathys barnbarn med ett brev till Sally. Förvirrande? Oh ja. Trots att Doctor Who är hyfsat barnvänligt så betyder inte det att författarna underskattar sina tittare och jag misstänker att det är en stor del av seriens storhet. För det är inte bara hemskt, svårt och sorgligt mellan varven, det är även klurigt och ansträngande att titta på Doctor Who. Man tvingas tänka efter och tidsparadoxer är en av de sakerna som jag har väldigt svårt att räta ut i första taget. Kanske är Blink just därför ett av de avsnitt jag hela tiden återvänder till, för att jag lämnas med känslan av att inte riktigt ha förstått allt. Kanske fanns där någon ledtråd jag missade?

Huvudrollen i Blink spelas av fantastiska Carey Mulligan och man faller omedelbart pladask för henne. Hon förlorar sin bästa vän, en möjlig dejt/pojkvän och allt omkring henne är läskigt och oförklarligt. Det de försvunna får många år att bearbeta och förklara lämnas hon att lista ut på några få ögonblick, ändå förblir hon förvånansvärt lugn och klar.

 

Kathy Nightingale: What did you come here for anyway?

Sally Sparrow: I love old things. They make me sad.

Kathy Nightingale: What’s so good about sad?

Sally Sparrow: It’s happy for deep people.

 

På något sätt så får seriens skapare in material för en hel film på fyrtio minuter och det utan att det känns som en sängkammarfars där alla springer ut och in och smäller i dörrar. Men fort går det ändå och man praktiskt taget tvingas hänga med i svängarna. Vi får tidsresor, kärlek, ålderdom, död och fantastiska påskägg på dvd. När Doktorn och Martha Jones slutligen springer förbi in the flesh i slutet av avsnittet så vill man hålla kvar dem, låta Sally prata med dem mer än bara några få ord. Men de försvinner alltför snabbt och lämnar oss med en känsla av både förlust och vinst på samma gång. Det är nästan bara Doctor Who som lyckas ge mig det.